Bara en video på youtube som jag tycker är väldigt beskrivande :

(tyvärr är kvaliten dålig, men med låg volym på så är ljudet bättre iallfall)

När jag var barn och levde i Iran, så började jag fantisera för mig själv att om gud hade ett telefonnummer, så skulle det antaglign vara 244 34. Fem siffror för dagens böner, och nummret för hur många ggr ritualen bör upprepas vid varje böntillfälle. Alltså skulle det bli 244 34.. Jag skojade med min bror Ali och mina kusiner om att om det var telefonnummret till gud, och någon tyckte att vi skulle prova att ringa. Jag minns att Hesam, min yngsta kusin verkade tro att det faktist kunde vara sant. Ingen av oss ifrågasatte att riktnummret skulle vara något annat än Irans. Plötsligt kom jag på ännu en omständighet, telefonnummret hade bara 5 siffror. Den ända stad som vi kände till som endast hade 5-siffriga telefonnummer var Nehbandan. Där vi själva bodde. Alla andra städer hade långa telefonnummer, men Nehbandan hade bara 5 siffror och alla telefonnummer började dessutom på 2. Det här tyckte vi var jätteroligt och vi skojade om att Gud bodde i Nehbandan. Vid den här tidpunkten brukade vi busringa mycket när vi var ensamma hemma. Jag antar att vi var ensamma även vid detta tillfälle, för vi provade att ringa till gud. Men tråkigt nog verkade nummret inte leda någonstans. Gud bodde väl trots allt inte i Nehbandan.

En av mina tjejkusiner, Talye, hon berättade en gång för mig hur hon föreställde sig att gud såg ut. Han var en stor gubbe med en tjock mage, med kostym och fluga och på huvudet har han en svart hög hatt. Jag visste precis vilken gubbe hon talade om. Jag hade sett honom också. Vi har nog alla sett honom, men var? Nu vet jag att han är arketypen av en kapitalist. Men jag tvivlar på att det är gud som ser ut så. Det är snarare djävulen i förklädnad..

Har haft metadon i några veckor nu.

Det värsta jag kunde göra var att börja med subutex när jag väl kom in i underhållsbehandlingen.. Jag hade behövt metadon right away. Men det visste jag inte då. Mycket tid gick åt spillo på det misslyckade behandlingsförsöket. Så många år som jag mått dåligt (och bra och dåligt o sen bra igen etc.)

Men allt händer väl av en orsak. Jag har väl kommit till den här punkten av en anledning får man hoppas.

Det jag känner nu är att all stress och ängslan och oro jag haft i flera månaders tid bara fallit av mig. Jag är lugn, fokuserad och vet vad jag ska göra.

Framförallt känner jag mig trygg, för nu vet jag att det är metadon som jag behövt hela tiden. Jag hade gett upp nästan när jag insåg att sub inte hjälper mig och jag verkade vara den ända på öppenvården som behövde varor för att bli bra. Kännde mig hopplös och tänkte att det var kört för min del. Om inte detta - som var den sista utvägen - fungerar, vad ska fungera då? Det hjälpte inte att öka dosen, det hjälpte inte att få krossade doser (ja kunde ta varer på kvällen iallafall, eller så spottade jag helt enkelt ut dosen i en pappershanduk). Det hjälpte inte att ta varer en dag i veckan, för det blev alltid två eller tre och så torskade jag på urinprov. Fyfan vilket slöseri med tid, när jag hade kunnat ha metadon istället.

Jag känner många och har flera goda vänner som har buprenorfin(sub) och klarar sig utmärkt på det. En del har trappat ner sina doser till och med. Jag vet inte vad det är som gör att en del inte blir hjälpta av något annat än metadon, men det känns skönt att veta att jag är en av dom. Att det faktist finns hjälp, även för mig. Jag kan må bra utan stress och utan heroin och utan konsekvenser från samhället.

Nu i flera veckor har jag tagit metadon varje dag (relativt låga doser iom att det är ganska svårtåtkommligt med illegalt metta), och jag mår hur bra som helst. Jag är själv chockad över hur bra jag fungerar. Jag har ingen som kontrollerar mig och lämnar inte ens urinprover och ändå sköter jag medicineringen själv och smygknarkar inte. Det är verkligen olikt mig.

Det sista jag behöver är heroin känns det som. Nu kan jag gå vidare med mitt liv utan det där jävla handikappet jag haft såpass länge. Som tur har jag aldrig varit beroende av andra droger än just heroin, exempelvis benz eller canabis som jag vet att många andra kämpar med genom sina metadon/bupr behandlingar.. Jag är endast beroende av opiater och metadon stillar beroendet så att jag kan fokusera på annat.

Jag vet att många har åsikter och synpunkter på mitt val att börja med metadon. Man kan tycka att det är märkligt att jag fortfarande är beroende, trots att jag var helt ren i flera månader på behandlingshemmet och även en månad efter. Det klarade jag av, endast för min dotter. Men det skulle aldrig ha hållit i längden, jag får ångest bara av att tänka på den där tiden jag var utan opiater. Hur dåligt jag mådde och hur halv och tom jag kände mig. Det är inte bara att sluta och aldrig mer börja igen, det är min kropp och min själ och framförallt min hjärna som behöver opiater. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre. Om jag inte kunde fixa en buprenorfin behandling så är det dumt att tro att jag skulle klara mig i helt drogfrihet. Även om jag klarade det en kort period så anser jag att det var totalt onödigt och slöseri av min tid och mitt mående.

Sen är den min ensak vilken sjukvård jag tillhandahålls och det är ingenting för allmänheten att ha åsikter kring och klandra mig för..

Här vill jag avsluta att jag inte kommer att blogga om så mycket privata saker förrän jag känner att jag lever ett värdigt liv att blogga om. Jag kommer att skriva mer poetiska skrifter och texter om mig, mina åsikter och värderingar i allmänhet. Mitt privatliv kommer jag uppdatera väldigt ytligt, jag anser inte att det finns något som är värt att skriva om och därav anledningen till varför jag ej har skrivit i bloggen på så länge.

Sist men inte minst vill jag tacka Svenska Brukarföreningen i stockholm för att ha varit dom ända på min sida som står bakom mig i frågan om min rätt till liv och sjukvård, och har ställt upp för mig mer än någon annan..

Jag vet inte vad jag hade gjort utan er    

...tillbaka till vardagen. Jag har fungerat som min egen sochandläggare denna vecka. Började med att gå upp till Narkotikaenheten på soc och be om att få lämna urinprov där tills vidare. Föreslagit ändringar i "behandligsplanen" i och med att jag skrev ut mig i helgen. Kontaktade Unga Vuxna Psyk, men dom hänvisade mig till Ulleråker iochmed att jag tidigare varit patient där och antagligen kommer att få vård där i fortsättningen.

Ansökt om försörjningsstöd, har en tid till dom imorgon förmiddag. Ringde även min övervakare och meddelade att jag numera befinner mig i Uppsala och inte längre är på behandlingshemmet. Henne ska jag träffa imorgon på eftermiddagen. Det är några timmar imellan mötena, så det blir en lång och kall dag imorgon.

Får väl gå till Mikaelsgården(stadsmissionen) imorgon igen, gratis fika och hyffsat sällskap. Kan be i kyrkan där också. Jag var där idag ock fick en rosa puma mössa och ett par fula lovikavantar eftersom jag var kall om öronen och fingrarna.

I måndags köpte jag en cyckel där för 79 kr, av en tandlös gubbe som brukar hänga där. En vinröd damcykel, som jag var väldigt nöjd med. Jag hoppas den står kvar där jag låste den. Det är för halt för att cykla så jag lämnade den i stan med ett hänglås kring kedjan.

Det stod en annan man utanför och rökte med oss medans jag och gubben förhandlade kring cykelköpet. Han frågade mig : "Vem sover du hos?"

Jag frågade hur han kan vara så säker på att jag "sover hos" någon?

Han skrattade och sa att han vet sådant, det ser man ju!

Hursomhelst, kanske inte den bästa vardag man kan önska sig...men det är iallafall på väg framåt mot nästa ruta.. Så nu sitter jag inte fast längre i skiten som jag höll på kvävas av tidigare. Jag har överlevt hittils.

Jag skrev ut mig i söndags från Hemmet. Jag hade velat göra det för länge sedan, men har varit som handlingsförlamad i flera månader. Men hur som haver vaknade jag till liv i söndags, och bestämmde mig.

Jag hade varit så rädd inför att skrivas ut till samhället igen. Så ängslig för att misslyckas. Jag har ju aldrig varit fungerande tidigare, så jag var väldigt osäker på om jag skulle klara mig eller inte.

Började med att be till gud. Jag gick till Nora Kyrka och fick min resa välsignad av makterna. Resan gick bra.

Idag bad jag igen, med en smula tacksamhet. Tacksamhet över att jag klarat mig hittlis och att det går bra för mig. Jag känner mig stark och modig. Inte riktigt närvarande alla gånger dock, behöver avskärma verkligheten för att kunna stå ut och orka ta mig igenom alla svårigheter som jag står inför.

Jag tror nu på att gud finns närmare mig än alla världens onda krafter. Det finns en mening med allting. Jag kan göra allt. Jag kan hjälpa mig själv och gud finns inom mig.

Nora Kyrka

Vaknen upp, I druckne, och gråten; ja, jämren eder, alla I som dricken vin, över att druvsaften är ryckt undan eder mun.

Emo

http://rosarutig.blogg.se/