Idag åkte jag tillsammans med min kontaktperson till Stockholm på förhandling i Stockholms Tingsrätt. Jag var åtalad för Narkotikabrott av normalgraden (innehav av 0.21g H). Jag hade oroat mig över den här rättegången ända sedan jag fick veta att brottsutredningen antagligen skulle leda till åtal. Tydligen så var det inte alls länge sedan som man höjde straffskalan för sådana här brott, så jag riskerade att dömas till fängelse upp till 1 månad och 14 dagar. Men eftersom jag har varit drogfri nu sedan brottet skedde och dessutom vistas på Behandlingshem för mina problem, så fick jag "en till chans", som dom uttryckte det. Nästa gång skulle det inte bli något annat än fängelsestraff. Men denna gång blev det bara fortsatt skyddstillsyn med övervakning, ett år fram efter dommen. Min övervakare hade också skrivit ett utlåtande om att hon tyckte att fängelsestraff inte är lämpligt, då det kunde störa min behandling. Hon nämnde även att jag INTE var lämplig för samhällstjänst. Eftersom jag saknar inkomst så fick jag inte böter heller, mer än dom 500 kr som man alltid får betala till brottsofferfonden. Advokaten var samma som jag hade i sommras på ett liknande brottmål. En gammal vän till mig var också på plats, jag hade inte träffat henne på länge. Hon satt i publiken tillsammans med en grupp studenter som var där i utbildningssyfte. Jag undrar vad dom tänkte om mig egentligen.

Jag kunde inte hålla mig från att börja fnissa ibland, jag har så svårt att ta rätten seriöst. Jag vet ju att dom har makt över mig, men det är ändå skrattretande att dom sitter och talar om för andra vad som är RÄTT och FEL, och dessutom tar sig själva på så stort allvar. Det jag ser framför mig när jag har varit på rättegångar är en grupp rådsmän från medeltiden som samlas på en kulle för att göra upp när någon har ertappats med häxeri eller när det pågår en tvist om vilen tupp som tillhör vem. Det har i alla tider funnit människor som anser sig ha rätt att tvinga på andra deras uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Det tycker jag är ganska komiskt. Jag tror dom allra flesta har en mer eller minde klar bild av vad man bör inte bör göra, och att man kan hitta svaren inom sig själv. Ju mer befriad man är från normer och uppdiktade "sanningar"(religion, lagar) dessto lättare blir det att själv göra värderingar. Jag har många gånger handlat på - vad jag själv anser är - fel sätt, och jag har ofta ångrat mig och kanske t.o.m lärt mig från dom misstagen. Det här sk. brottet hör inte dit tycker jag, jag har inte skadat någon genom att inneha narkotika. Däremot är det lagen som skadar samhället och framförallt mig i det här fallet. Så tacksam kan jag inte säga att jag är. Lättad kanske, över att jag kom smidigt undan. Men jag kommer att in i det sista fortsätta med att inte respektera lagen. Kanske jag för det mesta kommer leva inom lagens ramar, men det är isåfall helt oavsiktligt. Om jag någon gång bryter mot den så är det antagligen för att jag anser att jag har förmågan att själv avgöra hur jag bör leva mitt liv.

Befria Människan!