Senaste veckorna har jag inte skrivit något i min blogg. Det har inte hänt något värt att skriva om riktigt. Jag har ju självklart mycket tankar och känslor, men det är ju sådant som jag har lite svårt att dela med mig utav. Ibland funderar jag på att radera bloggen bara, vill inte att en del av mig ska ligga uppe på internet. Jag brukar ju radera mina konton på olika sidor med ett års mellanrum ungefär..

Jag har haft en del kontakt med T sista tiden. Allt är som vanligt mellan oss. Vi chattar på msn och pratar i telefon, om allt och inget.. Vi kommer ingenstans som vanligt, men det känns som jag lär mig någonting nytt med henne varje dag. Om mig själv, om livet och om världen. Jag tror att jag gillar relationen till henne, eftersom den stärker mig som individ. Om jag tappar bort mig själv känns det som jag hittar tillbaka till den jag vill vara när jag pratar med henne, även om det ända vi säger till varandra är helt oförståeligt. Vi har så mycket gamla och nya internskämt att vi snart kommer att ha utvecklat ett nytt språk. (Kommer aldrig att gloma min egen espråk)

Iallafall... Ibland så kan det vara lite förvirrande också. För samtidigt som jag blir tryggare i mig själv tillsammans med henne, så är hon den som gör mig mest osäker på min egen person också. Jag har en sådan stark sympati med henne att jag ibland inte vet vem som är vem. Hennes känslor känns som mina, hennes problem, hennes historier, minnen och liv. Jag kan ibland tro att saker som hon bara har berättat för mig, har hänt mig själv även fast jag inte varit med vid själva tillfället. Jag bär liksom hennes minnesbilder inom mig och dom är så tydliga att jag just nu kan gå tillbaka till dom och uppleva dom igen. T.o.m hennes barn känns som om dom vore relaterade till mig på något sätt. Hela hennes liv har blivit en del av mitt liv, och allting har färger och smak och lukter som om det vore mitt eget. Vi har ju varit goda vänner i flera år nu, och det kanske är så att under den här tiden har en del av mig vuxit fram, en flytande del som till viss del består också av henne, eller vad hon innebär för mig rättare sagt.

Jag tror att jag trivs med T eftersom vi har mycket gemensamt. Jag tänker främst nu på att hon, som jag, är en väldigt annorlunda person. Det kan ju vara både bra och dåligt, så det ligger ingen värdering i det när jag säger så. Alla människor är unika, det är självklart. Men jag tror att hon är en av dom rätt få personer som är lika konstiga som jag själv. Hon utgör en egen sort kan man säga, jag har aldrig träffat någon som påminner om henne. Inte ens i närheten. Vi två själva påminner inte ens om varandra, även om vi kanske har en del liknande bekymmer. Jag vet inte vem som är mest missanpassad av oss två, men jag har en känsla av att det kan vara jag. Det spelar ingen roll, vi förstår varandra och det betyder mycket för mig som annars alltid känner mig missförstådd bland andra.

Jag har inte tänkt så mycket på värdsliga saker senaste tiden. Jag är inte närvarande i samhället, därav mitt ointresse för valet bl.a Jag både är av världen och inte. Jag ser världen i sin helhet, från ett fågelperspektiv märkligt nog.  Däremot har jag svårare för att ta till mig och vara närvarande i min omgivning på den plats jag i själva verket befinner mig. Det har blivit ointressant, för det känns som om min kropp är mitt hem som jag bär med mig överallt och att historien bara fortsätter på nya platser. Jag fäster mig inte vid saker, platser eller personer jag möter. Jag behöver inte göra det just nu, största delen av aktiviteten sker inom mig. Och för mig har tid och rum inte så stor betydelse. Jag har ägnat ungefär lika mycket tankar åt häxprocessen och mongolrikets utbredning i främre asien, som åt riksdagsvalet i Sverige 2010.. Det är ju sådant man kan läsa och dividera kring när man har tid. Så om någon tycker att jag har verkat frånvarande och svår att få tag i (eller isolerar mig som dom säger här på behandlingshemmet) så är det för att jag har mycket att tänka på helt enkelt.