Jag skrev ut mig i söndags från Hemmet. Jag hade velat göra det för länge sedan, men har varit som handlingsförlamad i flera månader. Men hur som haver vaknade jag till liv i söndags, och bestämmde mig.

Jag hade varit så rädd inför att skrivas ut till samhället igen. Så ängslig för att misslyckas. Jag har ju aldrig varit fungerande tidigare, så jag var väldigt osäker på om jag skulle klara mig eller inte.

Började med att be till gud. Jag gick till Nora Kyrka och fick min resa välsignad av makterna. Resan gick bra.

Idag bad jag igen, med en smula tacksamhet. Tacksamhet över att jag klarat mig hittlis och att det går bra för mig. Jag känner mig stark och modig. Inte riktigt närvarande alla gånger dock, behöver avskärma verkligheten för att kunna stå ut och orka ta mig igenom alla svårigheter som jag står inför.

Jag tror nu på att gud finns närmare mig än alla världens onda krafter. Det finns en mening med allting. Jag kan göra allt. Jag kan hjälpa mig själv och gud finns inom mig.

Nora Kyrka

Emo

http://rosarutig.blogg.se/

Baby Borderlines blogg:

http://rosarutig.blogg.se/

Kom aldeles nyss tillbaka från akuten. Behövde sy ihop snittet på vänster underam med 4 stygn. R hade tydligen gjort samma sak, så vi fick åka till akuten i Lindesberg i samma sjuktaxi.

Det var aldrig meningen att skära så djupt som jag råkade göra. Rakbladet var vassare än jag vad jag var beredd på, så första snittet delade upp huden så att köttet stack fram. Då insåg jag att jag kommer behövas sys, så jag försökte skära mig mer försiktigt. Jag skar mig i venen på armveckat och ristade in HELP på min underarm.

Är lite flummig i skrivande stund, fick två imovane från läkaren. Undersköterskan påpekade flera ggr att jag ska ta dom när jag var tillbaka på behandlingshemmet för att sova. Men jag tog ju förstås på en gång så fort hon vände sig om. Dessutom är jag fortfarande vaken och flummar på den precis som det inte var tänkt att man ska göra.

På väg ut så råkade jag skära mig när jag skulle ta upp ciggpaketet, eftersom rakbladet tydligen låg i fickan. Så jag droppade ner hela ingången till akuten med blod. Såg att det fanns gamla blodfläckar utanför ingången också. Blod rann mellan fingrarna och droppade från naglarna. Det fortsatte rinna över mobilen och min sjal.

Jag gillade det. Att stå nedblodad och ta en cigg , svälja ner imovane med sjukhus kaffe och vänta på taxin tillbaka.

Jag orkar inte skriva om hur mitt liv ser ut för tillfället och vad som rör sig i mitt huvud. Det är så rörigt, jag förstår inte ens själv riktigt hurdan situation jag befinner mig i.

Jag vet bara hur jag känner, och det är otäcka känslor jag bär på. Jag känner mig rädd och otrygg. Men mest av allt kvävd och hjälplös.

Kan inte ens beskriva vilken skit jag står i just nu, jag själv ser ju inget själv eftersom jag drunknar i den.

Det är plågsamt, för jag får ingenting gjort. Varken i teorin eller praktiken. Jag klarar inte av att planera enkla sysslor ens i min vardag. Hur ska jag då komma vidare i livet?

Handlingsförlamning

Jag behöver så mycket hjälp som jag inte får.

Jag sover halva dagarna, och den andra halvan av mina dagar spenderar jag med att inte få saker och ting gjorda!

Det första jag gör när jag vaknar är att sitta på verandan i kylan och röka ett par cigg med en kopp socker med kaffe. Sen spenderar jag undefär någon halvtimme med att plocka bort skinnet från mina läppar och bita loss huden kring naglarna tills det att det börjar blöda. Sen försöker jag samla mina tankar medans jag slickar lite på såren kring munnen och naglarna och ångrar mig över varför jag inte kan sluta pilla och riva bort skinn. Men det känns ju avkopplande medans jag gör det, och så fort det har börjat läka lite framåt dagen så hittar jag nya hudflisor att riva vidare på när jag behöver lite avkoppling.

Men det är inte mitt största problem. Det som stör mig mest med mig själv i vardagen är att jag är så förvirrad. Jag går runt och vet inte varifrån jag kommer, vart jag är på väg. Jag vet ju VEM jag är, i mig själv, men jag vet inte var jag hör hemma. Jag är inte ens helt säker på avd jag heter ibland? Jag vet inte hur mycket klockan är, jag kan titta på klockan ett tiotal gånger innan jag börjar få en uppfattning om vad det egentligen innebär, och då har ju redan tiden hunnit förlyta och det gör mig ännu mer disorienterad. Dagar och datum och tillochmed år känns påhittade och har inte så stor betydelse för mig. Årstiderna skiftar och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag fyllde ju 23 nyligen, men det spelar inte så stor roll heller.

Det som känns mest handikappande med min förvirring är ju att allting tar så jävla lång tid för mig. Jag önskar att dagarna var längre så att jag kunde leva i min egen takt utan att känna mig trög. Jag har märkt att jag har börjat ljuga för att slippa avslöja hur jävla trög jag är egentligen. Jag ljuger även för att slippa förklara varför jag väljer att ta så mycket avstånd från folk och från att påbörja aktiviteter. Det känns som att jag inte har energi till något och när jag står inför en uppgift som kräver koncentration eller planering så avstår jag hellre. Men det allra jobbigaste i mitt liv, är hur jag hela tiden tappar bort allting. Jag tappar bort tiden, mig själv, mina tankar, mina saker. Jag kan gå in och ut ut mitt rum 4-5 gånger, fram och tillbaka, innan jag kommer på vad det är som jag egentligen letar efter. Det känns som min hjärna kortsluter ibland eftersom jag blir så stressad. Och då kan jag börja leta i garderoben, fast det som jag egentligen hade tänkt att göra var att öppna posten eller någonting helt annat. Jag känner mig så jävla lost och jag vet inte vad det är för fel på mig.

Idag åkte vi från behandlingshemmet till en lantbruksgård som ligger inte så långt ifrån ... Det är en gård som ett ganska roligt par sköter. Dom har kor, hästar, får och hundar. Där finns även grönsaksodlingar,  bageri och ett antikvariat.

Det var verkligen intressant, för tydligen är dom till största del självförsörjande, och det är inte helt lätt i dagens samhälle. Så det var roligt att se att det finns människor som lever så och som klarar det. Det tycker jag är beundransvärt. Jag önskar att jag hade den beslutsamheten och energin för att leva så, ett enligt mig rättfärdigt liv. Nu vet inte jag om deras ambition är att leva oberoende av industrier och vägra bidra till konsumtionsamhället där ägande värderas högre än rättvisa och liv. Men det spelar ingen roll, det är ganska häftigt ändå att dom tillverkar sin egen mat från sin egen och närliggande gårdar. Det är hårt arbete dom utför, jag önskar fler kunde bli inspererade att leva på ett mer naturligt sätt. Att leva i samråd med naturen, alltså djur, växter och människor. Istället för att suga ut hela sin omvärld på resurser för att själv kunna äta och äga och äta och äga och varva det med att löneslava för att kunna upprätthålla den här livsstilen. 

Är det meningen att vi ska leva så? Jag menar, eftersom vi har kommit till detta trots allt.. Är det meningen?

Eller är meningen att vi ska lära oss av våra egna misstag och lösa problemen som mänskligheten själv skapat?

Jag vet inte... Jag önskar att jag trodde på gud, det skulle ha varit mycket enklare för mig.

Snälla, jag vill ha ett liv. Jag vill inte veta var jag kan shoppa för vrakpriser i Barcelona. Jag skiter fullständigt i vem fan som var trendigast på emmygalan. Jag vill inte veta vilka höst accessoarer jag "inte kan vara utan". Jag vill slippa se Anna Anka, Kungafamiljen eller BlondinBella varje gång jag öppnar en tidning. Jag vill verkligen inte sitta fem minuter framför TV:n och hitta ännu fler anledningar till att det är bättre att vara död än att leva såhär. Det är en skam att vara värsterlänning idag, hela skiten står mig upp i halsen.. Varför bli förvånad över att folk väljer att knarka?