Har haft metadon i några veckor nu.

Det värsta jag kunde göra var att börja med subutex när jag väl kom in i underhållsbehandlingen.. Jag hade behövt metadon right away. Men det visste jag inte då. Mycket tid gick åt spillo på det misslyckade behandlingsförsöket. Så många år som jag mått dåligt (och bra och dåligt o sen bra igen etc.)

Men allt händer väl av en orsak. Jag har väl kommit till den här punkten av en anledning får man hoppas.

Det jag känner nu är att all stress och ängslan och oro jag haft i flera månaders tid bara fallit av mig. Jag är lugn, fokuserad och vet vad jag ska göra.

Framförallt känner jag mig trygg, för nu vet jag att det är metadon som jag behövt hela tiden. Jag hade gett upp nästan när jag insåg att sub inte hjälper mig och jag verkade vara den ända på öppenvården som behövde varor för att bli bra. Kännde mig hopplös och tänkte att det var kört för min del. Om inte detta - som var den sista utvägen - fungerar, vad ska fungera då? Det hjälpte inte att öka dosen, det hjälpte inte att få krossade doser (ja kunde ta varer på kvällen iallafall, eller så spottade jag helt enkelt ut dosen i en pappershanduk). Det hjälpte inte att ta varer en dag i veckan, för det blev alltid två eller tre och så torskade jag på urinprov. Fyfan vilket slöseri med tid, när jag hade kunnat ha metadon istället.

Jag känner många och har flera goda vänner som har buprenorfin(sub) och klarar sig utmärkt på det. En del har trappat ner sina doser till och med. Jag vet inte vad det är som gör att en del inte blir hjälpta av något annat än metadon, men det känns skönt att veta att jag är en av dom. Att det faktist finns hjälp, även för mig. Jag kan må bra utan stress och utan heroin och utan konsekvenser från samhället.

Nu i flera veckor har jag tagit metadon varje dag (relativt låga doser iom att det är ganska svårtåtkommligt med illegalt metta), och jag mår hur bra som helst. Jag är själv chockad över hur bra jag fungerar. Jag har ingen som kontrollerar mig och lämnar inte ens urinprover och ändå sköter jag medicineringen själv och smygknarkar inte. Det är verkligen olikt mig.

Det sista jag behöver är heroin känns det som. Nu kan jag gå vidare med mitt liv utan det där jävla handikappet jag haft såpass länge. Som tur har jag aldrig varit beroende av andra droger än just heroin, exempelvis benz eller canabis som jag vet att många andra kämpar med genom sina metadon/bupr behandlingar.. Jag är endast beroende av opiater och metadon stillar beroendet så att jag kan fokusera på annat.

Jag vet att många har åsikter och synpunkter på mitt val att börja med metadon. Man kan tycka att det är märkligt att jag fortfarande är beroende, trots att jag var helt ren i flera månader på behandlingshemmet och även en månad efter. Det klarade jag av, endast för min dotter. Men det skulle aldrig ha hållit i längden, jag får ångest bara av att tänka på den där tiden jag var utan opiater. Hur dåligt jag mådde och hur halv och tom jag kände mig. Det är inte bara att sluta och aldrig mer börja igen, det är min kropp och min själ och framförallt min hjärna som behöver opiater. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre. Om jag inte kunde fixa en buprenorfin behandling så är det dumt att tro att jag skulle klara mig i helt drogfrihet. Även om jag klarade det en kort period så anser jag att det var totalt onödigt och slöseri av min tid och mitt mående.

Sen är den min ensak vilken sjukvård jag tillhandahålls och det är ingenting för allmänheten att ha åsikter kring och klandra mig för..

Här vill jag avsluta att jag inte kommer att blogga om så mycket privata saker förrän jag känner att jag lever ett värdigt liv att blogga om. Jag kommer att skriva mer poetiska skrifter och texter om mig, mina åsikter och värderingar i allmänhet. Mitt privatliv kommer jag uppdatera väldigt ytligt, jag anser inte att det finns något som är värt att skriva om och därav anledningen till varför jag ej har skrivit i bloggen på så länge.

Sist men inte minst vill jag tacka Svenska Brukarföreningen i stockholm för att ha varit dom ända på min sida som står bakom mig i frågan om min rätt till liv och sjukvård, och har ställt upp för mig mer än någon annan..

Jag vet inte vad jag hade gjort utan er    

Emo

http://rosarutig.blogg.se/

Läkaren som sydde ihop oss på akuten igår var jättebra. Han var rätt ung och ganska snygg faktiskt.

Från början fick vi ganska dåligt bemötande av personalen, jag hörde hur dom pratade om oss när dom trodde att vi inte hörde. "...skär sig med flit och kommer in hit på en gång, vilket sätt!" och så var dom jätte irriterade på att vi inte hade legitimation med oss.

Men läkaren bemötte oss väldigt mänskligt och förstående. Han frågade lite om varför jag hade skurit mig och hur jag mådde. Jag betedde mig så konstigt, undvek ögonkontakt och skakade och pratade som ett efterblivet barn. Han frågade om jag har någon diagnos? Inte än svarade jag.

Han hade ett varsitt samtal med mig och R efter att vi hade sytts. Han var orolig, och frågade mycket om jag hade självmordstankar eller planer på att ta mitt liv. Jag förstod ju att han har ett visst ansvar när han han släpper ut oss, ifall vi skulle hitta på något ännu värre. Han erbjöd mig att bli bedömd av en psykiatriker och möjligtvis inläggning. Men jag sa att han kunde vara lugn.

R vet jag inte vad hon sa, men henne ville han inte släppa iväg så lätt. Så hon skickades med taxi till örebro för bedömning och blev inlagd.

Jag kännde mig ganska nöjd. Nu vet jag hur man gör för att få hjälp om man någon gång blir desperat och det inte finns någon som lyssnar på en. Jag vill hellre bli bedömd och inlagd i Uppsala som är det landsting som jag tillhör. För där skulle jag kunna forstsätta inom öppenvården för bl.a utredningar och även avsluta min påbörjade ADHD utredning.

Kom aldeles nyss tillbaka från akuten. Behövde sy ihop snittet på vänster underam med 4 stygn. R hade tydligen gjort samma sak, så vi fick åka till akuten i Lindesberg i samma sjuktaxi.

Det var aldrig meningen att skära så djupt som jag råkade göra. Rakbladet var vassare än jag vad jag var beredd på, så första snittet delade upp huden så att köttet stack fram. Då insåg jag att jag kommer behövas sys, så jag försökte skära mig mer försiktigt. Jag skar mig i venen på armveckat och ristade in HELP på min underarm.

Är lite flummig i skrivande stund, fick två imovane från läkaren. Undersköterskan påpekade flera ggr att jag ska ta dom när jag var tillbaka på behandlingshemmet för att sova. Men jag tog ju förstås på en gång så fort hon vände sig om. Dessutom är jag fortfarande vaken och flummar på den precis som det inte var tänkt att man ska göra.

På väg ut så råkade jag skära mig när jag skulle ta upp ciggpaketet, eftersom rakbladet tydligen låg i fickan. Så jag droppade ner hela ingången till akuten med blod. Såg att det fanns gamla blodfläckar utanför ingången också. Blod rann mellan fingrarna och droppade från naglarna. Det fortsatte rinna över mobilen och min sjal.

Jag gillade det. Att stå nedblodad och ta en cigg , svälja ner imovane med sjukhus kaffe och vänta på taxin tillbaka.

Jag orkar inte skriva om hur mitt liv ser ut för tillfället och vad som rör sig i mitt huvud. Det är så rörigt, jag förstår inte ens själv riktigt hurdan situation jag befinner mig i.

Jag vet bara hur jag känner, och det är otäcka känslor jag bär på. Jag känner mig rädd och otrygg. Men mest av allt kvävd och hjälplös.

Kan inte ens beskriva vilken skit jag står i just nu, jag själv ser ju inget själv eftersom jag drunknar i den.

Det är plågsamt, för jag får ingenting gjort. Varken i teorin eller praktiken. Jag klarar inte av att planera enkla sysslor ens i min vardag. Hur ska jag då komma vidare i livet?

Handlingsförlamning

Jag behöver så mycket hjälp som jag inte får.

Jag sover halva dagarna, och den andra halvan av mina dagar spenderar jag med att inte få saker och ting gjorda!

Det första jag gör när jag vaknar är att sitta på verandan i kylan och röka ett par cigg med en kopp socker med kaffe. Sen spenderar jag undefär någon halvtimme med att plocka bort skinnet från mina läppar och bita loss huden kring naglarna tills det att det börjar blöda. Sen försöker jag samla mina tankar medans jag slickar lite på såren kring munnen och naglarna och ångrar mig över varför jag inte kan sluta pilla och riva bort skinn. Men det känns ju avkopplande medans jag gör det, och så fort det har börjat läka lite framåt dagen så hittar jag nya hudflisor att riva vidare på när jag behöver lite avkoppling.

Men det är inte mitt största problem. Det som stör mig mest med mig själv i vardagen är att jag är så förvirrad. Jag går runt och vet inte varifrån jag kommer, vart jag är på väg. Jag vet ju VEM jag är, i mig själv, men jag vet inte var jag hör hemma. Jag är inte ens helt säker på avd jag heter ibland? Jag vet inte hur mycket klockan är, jag kan titta på klockan ett tiotal gånger innan jag börjar få en uppfattning om vad det egentligen innebär, och då har ju redan tiden hunnit förlyta och det gör mig ännu mer disorienterad. Dagar och datum och tillochmed år känns påhittade och har inte så stor betydelse för mig. Årstiderna skiftar och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag fyllde ju 23 nyligen, men det spelar inte så stor roll heller.

Det som känns mest handikappande med min förvirring är ju att allting tar så jävla lång tid för mig. Jag önskar att dagarna var längre så att jag kunde leva i min egen takt utan att känna mig trög. Jag har märkt att jag har börjat ljuga för att slippa avslöja hur jävla trög jag är egentligen. Jag ljuger även för att slippa förklara varför jag väljer att ta så mycket avstånd från folk och från att påbörja aktiviteter. Det känns som att jag inte har energi till något och när jag står inför en uppgift som kräver koncentration eller planering så avstår jag hellre. Men det allra jobbigaste i mitt liv, är hur jag hela tiden tappar bort allting. Jag tappar bort tiden, mig själv, mina tankar, mina saker. Jag kan gå in och ut ut mitt rum 4-5 gånger, fram och tillbaka, innan jag kommer på vad det är som jag egentligen letar efter. Det känns som min hjärna kortsluter ibland eftersom jag blir så stressad. Och då kan jag börja leta i garderoben, fast det som jag egentligen hade tänkt att göra var att öppna posten eller någonting helt annat. Jag känner mig så jävla lost och jag vet inte vad det är för fel på mig.