Jag önskar att jag hade börjat med heroin mycket tidigare

innan jag började strypa mig själv inne på toaletter

innan jag började boffa bensin och gas och lim

innan cigg och hårsprej och GHB

innan alkohol och hasch och hostmedicin

innan LVU och BUP och tabletter och självmordsbrev

så många år som har gått förlorade

som jag hade kunnat må bra istället

Mest av allt önskar jag att det fanns någonting annat

något i den här världen som kunde hjälpa mig

skänka mig den trygghet och läkande

som jag bara fått av heroin

***

Dom tror att jag älskar heroinet mer

och att jag hellre väljer heroin före allting annat

Dom tycker att det borde vara enkelt att välja

och att avstå från någonting så destruktivt

Men dom vet inte att det finns en del av mig

En del som jag inte vill förlora

Jag kan inte välja bort den jag är

och den jag blivit

När jag fann heroin, fann jag mig själv

och jag fann att jag var hel

Idag åkte jag tillsammans med min kontaktperson till Stockholm på förhandling i Stockholms Tingsrätt. Jag var åtalad för Narkotikabrott av normalgraden (innehav av 0.21g H). Jag hade oroat mig över den här rättegången ända sedan jag fick veta att brottsutredningen antagligen skulle leda till åtal. Tydligen så var det inte alls länge sedan som man höjde straffskalan för sådana här brott, så jag riskerade att dömas till fängelse upp till 1 månad och 14 dagar. Men eftersom jag har varit drogfri nu sedan brottet skedde och dessutom vistas på Behandlingshem för mina problem, så fick jag "en till chans", som dom uttryckte det. Nästa gång skulle det inte bli något annat än fängelsestraff. Men denna gång blev det bara fortsatt skyddstillsyn med övervakning, ett år fram efter dommen. Min övervakare hade också skrivit ett utlåtande om att hon tyckte att fängelsestraff inte är lämpligt, då det kunde störa min behandling. Hon nämnde även att jag INTE var lämplig för samhällstjänst. Eftersom jag saknar inkomst så fick jag inte böter heller, mer än dom 500 kr som man alltid får betala till brottsofferfonden. Advokaten var samma som jag hade i sommras på ett liknande brottmål. En gammal vän till mig var också på plats, jag hade inte träffat henne på länge. Hon satt i publiken tillsammans med en grupp studenter som var där i utbildningssyfte. Jag undrar vad dom tänkte om mig egentligen.

Jag kunde inte hålla mig från att börja fnissa ibland, jag har så svårt att ta rätten seriöst. Jag vet ju att dom har makt över mig, men det är ändå skrattretande att dom sitter och talar om för andra vad som är RÄTT och FEL, och dessutom tar sig själva på så stort allvar. Det jag ser framför mig när jag har varit på rättegångar är en grupp rådsmän från medeltiden som samlas på en kulle för att göra upp när någon har ertappats med häxeri eller när det pågår en tvist om vilen tupp som tillhör vem. Det har i alla tider funnit människor som anser sig ha rätt att tvinga på andra deras uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Det tycker jag är ganska komiskt. Jag tror dom allra flesta har en mer eller minde klar bild av vad man bör inte bör göra, och att man kan hitta svaren inom sig själv. Ju mer befriad man är från normer och uppdiktade "sanningar"(religion, lagar) dessto lättare blir det att själv göra värderingar. Jag har många gånger handlat på - vad jag själv anser är - fel sätt, och jag har ofta ångrat mig och kanske t.o.m lärt mig från dom misstagen. Det här sk. brottet hör inte dit tycker jag, jag har inte skadat någon genom att inneha narkotika. Däremot är det lagen som skadar samhället och framförallt mig i det här fallet. Så tacksam kan jag inte säga att jag är. Lättad kanske, över att jag kom smidigt undan. Men jag kommer att in i det sista fortsätta med att inte respektera lagen. Kanske jag för det mesta kommer leva inom lagens ramar, men det är isåfall helt oavsiktligt. Om jag någon gång bryter mot den så är det antagligen för att jag anser att jag har förmågan att själv avgöra hur jag bör leva mitt liv.

Befria Människan!

Jag börjar faktist tro på att det är meningen att jag ska leva, iallafall ett tag till. Jag vet inte ifall jag verkligen är så tacksam som jag borde vara över att jag har överlevt hittlis. Men jag jag kan iallafall acceptera att det kanske finns en mening bakom det. Jag vet inte exakt hur många gånger jag har varit nära döden på olika sätt. Överdos har ju en betydelse för en annan. För mig betyder det inte mer än att man fått i sig mer än vad man behöver-av vad det nu än är. Det händer ju titt som tätt och behöver inte betyda att man på något sätt är nära döden.

Men så har det ju hänt vid några tillfällen att jag överdoserat så pass att jag faktist är osäker på om jag hade överlevt om jag inte hade fått hjälp. Jag vet ju efteråt hur illa det har varit, t.ex så vet jag att dom gånger jag blivit förd till akuten så var det i själva verket inte riktigt så illa som man försökte få det till. En gång som jag blev förd till häktet t.ex så körde dom först förbi psykakuten på St. Göran för att ge mig Narkanti, bara för att vara på den säkra sidan. Totalt onödigt enligt mig. Men det är klart, det ser ju ganska illa ut i mina journaler. Dom gånger jag verkligen svävade mellan liv och död blev jag aldrig förd till sjukhuset, utan jag hade väl så att säga turen att ha en person i närheten som vet hur man håller en vid liv. Bra det att jag överlevde, men samtidigt så har jag ju för varje gång förlorat lite av min respekt för döden. Det är märkligt att man inte reagerar starkare efter att man varit nära att dö i en överdos av heroin. Andra människor som klarar sig ur andra nära-döden-upplevelser blir ju traumatiserade för livet, och om inte så är dom iallafall tacksamma. Istället för att vara tacksam, är man istället oförskämd eller rentav förbannad för att någon jävel förstör ens sköna flum genom att väcka en till liv. Jag undrar vad det beror på? Vad händer med överlevnadsinstinkterna hos heroinister egentligen? Kanske begäret och kampen efter mer ersätter instinkten att överleva.. Jag vet inte. Liv blir heroin, och man jagar det som om man skulle dö annars. Det känns ju verkligen så. En del säger ju att när man väl överdoserar, att ju närmare döden man är dessto bättre mår man och att det värsta som kan hända en är att någon ska komma och ta en tillbaka från det där..

Fast, det var minst sagt traumatiskt sist det hände mig. Jag kan knappt beskriva hur otäckt det var. Jag vet inte om det var döden som var värst, eller om det var livet. Jag hade varit utan opiater i drygt en månad, så jag var ju medveten om risken. Första gången tog jag väldigt lite, just för att inte överdosera. Det var för mycket iallafall, nu i efterhand förstår jag att jag borde ha rökt horset istället. Jag kräktes, mådde illa och kliade sönder hela min kropp. Jag blev så besviken, kunde knappt fatta hur jag hade kunnat gå på den här skiten. Kunde inte minnas att det skulle kännas så äckligt.

Senare på kvällen var jag hos Lukas och Amina, jag satt/noddade/sov i soffan som vanligt. Jag fick den brillijanta iden att det var dags att ta igen. Så jag gorde det, och det är det sista jag minns. Kan tillägga att jag hade även tagit en halv roche 2a en stund innan, vilket kan ha bidragit till händelserna som följde. Jag har självklart inga egna minnen av hur dom försökte återuppliva mig, men dom berättade ju för mig efteråt. Amina hade varit i badrummet, och lukas satt som alltid framför datorn och var själv helt väck. Vid något tillfälle hade han vaknat till och vänt sig åt mitt håll och upptäckt att jag satt i en jättekonstig ställning. Jag hade varit blå i ansiktet och han hade ju förstått på en gång att jag fått i mig för mycket. Han visste ju också att jag varit utan en tid och därmed hade låg tolerans. Han hade klappat till mig, ibland behövs det bara så lite för att man ska vakna till. Men jag hade inte reagerat, han sa att han aldrig hade slagit någon så hårt som han slog mig då. Men ingenting hade hänt. Jag måste ha varit kliniskt död, jag måste haft en otroligt låg puls om jag ens hade det. Det har jag har aldrig frågat om dom undersökte. Han hämtade iskallt vatten och hällde över mig som man ska göra, men det hände ingenting. Amina hade kommit ut och sett mig och tyckte att dom skulle ringa ambulansen. Lukas hade fortsatt med hjärt-lung-räddning i 20 minuter till . Jag vet inte under hur lång tid jag var död, men jag kom tillbaka i samma ögonblick som jag drog luft in i mina lungor på egen hand. Det var en jättemärklig känsla. Jag såg ingenting, jag hörde ingenting, jag hade ingen kontroll över min kropp, jag visste inte var jag var, vem jag var, var jag kom ifrån eller var jag hade hamnat. Långt borta hörde jag något bekant, det var ett läte och först visste jag inte vad det var. Ljudet blev högre och kom närmare i samma takt som jag spreds ut från bröstet runt i min övriga kropp. När jag fyllde ut huvudet och ansiktet så kunde jag identifiera ljudet som gråt. Jag blev så förvånad när jag insåg att det kom från mig själv. Jag visste inte varför, för jag visste inte ens vad eller vem jag var. Vid det här laget var jag genomblöt, tilltyglad och säkert iskall. Jag var skräckslagen. Amina pratade med mig och Lukas satt framför mig och klappade mig på huvudet. Jag fattade ingenting, jag visste inte vem dom var. Lukas tittade jätteömt på mig som ett nyfött barn, precis som jag kände mig. Han frågade mig om jag minndes vad som hade hänt. Jag förstod inte vad han sa. Jag klev upp och sakta började verkligheten komma tillbaka till mig. Jag började minnas vem jag hade varit, jag var Linnea och jag hade nyss vaknat upp i en knarkarkvart. Men det var något som inte stämde. Allting var fel, alltihop känndes som ett misstag. Var detta verkligen Jag?

Jag grät fortfarande. Lukas förklarade för mig vad som hade inträffat, att jag hade överdoserat och slutat andas och att han försökt få liv i mig i 25 minuter. När jag insåg att jag hade varit död så förstod jag varför allting kändes olustigt. Jag kände mig som frankensteins monster borde ha känt sig när han väcktes till liv, att jag inte borde leva. I två timmar gick jag runt i lägenheten och grät. Det var svårt att förlika mig vid faktumet att det här var jag och att jag skulle leva det här livet. Det tog en lång stund innan jag landade i att bli Linnea återigen och acceptera att jag hade dött men skulle fortsätta att leva där jag hade slutat. Efter några timmar var allt som vanligt igen men jag var helt förstörd både fysiskt och psykiskt. Jag var sönder gråten och sönderspydd och dödstrött. Sen har jag faktist försökt att undvika att tänka på det. Det var så obehagligt och skrämmande, jag har aldrig känt en så stark ångest i hela mitt liv. Kanske inte sedan jag föddes, för det måste nästan vara lite så det känns att födas.

Jag och myndigheter... Det kanske inte behövs sägas så mycket mer som beskriver mina känslor för dom. Att jag döpt min blogg till "fuck the law" säger väl sig självt. Finns få saker i livet som gör mig mer sorgsen och uppgiven. Inte bara för att dom har makt att styra och beränsa våra liv, men även för att jag inte står ut med mig själv i min relation till dom. Jag gillar inte den person jag blir när jag är i kontakt med alla dessa myndighetspersoner. Tidigare trodde jag att det var fel på dom, att dom var respektlösa maktmissbrukare och att det var därför som jag kände sådan avsky för dom. Jag tycker fortfarande att det stämmer i de flesta fall, men nu har jag förstått att mycket av min avsky även beror på mig själv. Dom tar fram de värsta tänkbara sidorna hos mig. Jag hatar den jag blir när jag tvingas att ha med dom att göra. Jag blir trotsig, otrevlig och fruktansvärt ful i mun. Jag ljuger och beter mig på ett sätt som jag aldrig annars skulle göra. Jag har ingen avsikt att försöka ändra på det heller för det är ganska förståeligt att man reagerar så i dom situationer jag har hamnat i hittils. Dessutom så anser jag att man har en viss rätt att ljuga för myndigheter, det ser inte jag som verkliga lögner. Jag försöker snarare att hålla mig undan från dom och undvika att ha med dom att göra.

Något av det värsta som jag vet måste vara; när en myndighet har försökt att nå mig en längre tid, så länge att jag inte längre kan minnas varför jag undviker dom utan bara gör det för att slippa bli påmind, och från ingenstans en dag så får dom fatt i en. Som en plötslig spark i magen hinner verkligheten ifatt en .. Jag undrar hur det kommer sig att jag känner mig så förföljd, utan att ens vara särskilt kriminell... Är det verkligen rättvist?

Västerortspolisen ringde idag till behandlingshemmet och sökte mig. Det sög till i magen när personalen berättade det för mig. Det kändes skönt att ändå vara här då, som om jag ändå var beskyddad till viss del. Även för att jag då slipper åka på förhör om dom skulle kräva det, utan nu kan ta det per telefon istället.

Det som var obehagligt var att det just var polisen i västerort, för det var länge sen jag  hade med dom att göra. Jag hade inte blivit chockad om det var söderorts eller norrmalmspolisen... Jag vet fortfarande inte riktigt vad det handlar om mer än att det är narkotikarelaterat. Det är två brott som dom utreder mig för och jag kommer bli uppringd för delgivning och förhör imorgon igen.  Han sa att polisen hittat vad som kunde tänkas vara narkotika under visitering. Att dom skickat det på analys, så antagligen har han sökt mig ända sen han fått svaren från labb. Det innebär alltså att det värsta har hänt. Det jag hade fruktat ett tag nu. Jag trodde jag hade sluppit undan, att jag hade haft tur och att dom inte hittat något. Jag vet inte vilka tillfällen det här gäller, eller om det bara är ett innehav och att det andra bara är ringa n-brott för eget bruk. Jag vet inte.. Jag vet bara att vilket innehav det nu än är som dom får dit mig på, så är det flera ggr större än dom jag blivit dömd för tidigare, tillsammans. Det betyder att jag antagligen får sitta inne ett litet tag framöver..

Sista rättegången var jag en hårsmån från att dömmas till fängelse, dom har tydligen höjt straffen för narkotikabrott. Men pga min ålder och situation så slapp jag undan det, men dom var noga med att varna mig för att det skulle bli fängelse nästa gång. Då skulle jag tas för en "återfallsförsbrytare"..