När jag var barn och levde i Iran, så började jag fantisera för mig själv att om gud hade ett telefonnummer, så skulle det antaglign vara 244 34. Fem siffror för dagens böner, och nummret för hur många ggr ritualen bör upprepas vid varje böntillfälle. Alltså skulle det bli 244 34.. Jag skojade med min bror Ali och mina kusiner om att om det var telefonnummret till gud, och någon tyckte att vi skulle prova att ringa. Jag minns att Hesam, min yngsta kusin verkade tro att det faktist kunde vara sant. Ingen av oss ifrågasatte att riktnummret skulle vara något annat än Irans. Plötsligt kom jag på ännu en omständighet, telefonnummret hade bara 5 siffror. Den ända stad som vi kände till som endast hade 5-siffriga telefonnummer var Nehbandan. Där vi själva bodde. Alla andra städer hade långa telefonnummer, men Nehbandan hade bara 5 siffror och alla telefonnummer började dessutom på 2. Det här tyckte vi var jätteroligt och vi skojade om att Gud bodde i Nehbandan. Vid den här tidpunkten brukade vi busringa mycket när vi var ensamma hemma. Jag antar att vi var ensamma även vid detta tillfälle, för vi provade att ringa till gud. Men tråkigt nog verkade nummret inte leda någonstans. Gud bodde väl trots allt inte i Nehbandan.

En av mina tjejkusiner, Talye, hon berättade en gång för mig hur hon föreställde sig att gud såg ut. Han var en stor gubbe med en tjock mage, med kostym och fluga och på huvudet har han en svart hög hatt. Jag visste precis vilken gubbe hon talade om. Jag hade sett honom också. Vi har nog alla sett honom, men var? Nu vet jag att han är arketypen av en kapitalist. Men jag tvivlar på att det är gud som ser ut så. Det är snarare djävulen i förklädnad..

Jag skrev ut mig i söndags från Hemmet. Jag hade velat göra det för länge sedan, men har varit som handlingsförlamad i flera månader. Men hur som haver vaknade jag till liv i söndags, och bestämmde mig.

Jag hade varit så rädd inför att skrivas ut till samhället igen. Så ängslig för att misslyckas. Jag har ju aldrig varit fungerande tidigare, så jag var väldigt osäker på om jag skulle klara mig eller inte.

Började med att be till gud. Jag gick till Nora Kyrka och fick min resa välsignad av makterna. Resan gick bra.

Idag bad jag igen, med en smula tacksamhet. Tacksamhet över att jag klarat mig hittlis och att det går bra för mig. Jag känner mig stark och modig. Inte riktigt närvarande alla gånger dock, behöver avskärma verkligheten för att kunna stå ut och orka ta mig igenom alla svårigheter som jag står inför.

Jag tror nu på att gud finns närmare mig än alla världens onda krafter. Det finns en mening med allting. Jag kan göra allt. Jag kan hjälpa mig själv och gud finns inom mig.

Nora Kyrka

Vaknen upp, I druckne, och gråten; ja, jämren eder, alla I som dricken vin, över att druvsaften är ryckt undan eder mun.

Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.

Det är ju skrivet: »Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap?

Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro.

***

Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att han skall kunna bliva vis.

Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju skrivet: »Han fångar de visa i deras klokskap»;

***

Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi ju blivit för världen, för både änglar och människor.

Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro föraktade.

Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist,

vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;

man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt.

Jag sover halva dagarna, och den andra halvan av mina dagar spenderar jag med att inte få saker och ting gjorda!

Det första jag gör när jag vaknar är att sitta på verandan i kylan och röka ett par cigg med en kopp socker med kaffe. Sen spenderar jag undefär någon halvtimme med att plocka bort skinnet från mina läppar och bita loss huden kring naglarna tills det att det börjar blöda. Sen försöker jag samla mina tankar medans jag slickar lite på såren kring munnen och naglarna och ångrar mig över varför jag inte kan sluta pilla och riva bort skinn. Men det känns ju avkopplande medans jag gör det, och så fort det har börjat läka lite framåt dagen så hittar jag nya hudflisor att riva vidare på när jag behöver lite avkoppling.

Men det är inte mitt största problem. Det som stör mig mest med mig själv i vardagen är att jag är så förvirrad. Jag går runt och vet inte varifrån jag kommer, vart jag är på väg. Jag vet ju VEM jag är, i mig själv, men jag vet inte var jag hör hemma. Jag är inte ens helt säker på avd jag heter ibland? Jag vet inte hur mycket klockan är, jag kan titta på klockan ett tiotal gånger innan jag börjar få en uppfattning om vad det egentligen innebär, och då har ju redan tiden hunnit förlyta och det gör mig ännu mer disorienterad. Dagar och datum och tillochmed år känns påhittade och har inte så stor betydelse för mig. Årstiderna skiftar och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag fyllde ju 23 nyligen, men det spelar inte så stor roll heller.

Det som känns mest handikappande med min förvirring är ju att allting tar så jävla lång tid för mig. Jag önskar att dagarna var längre så att jag kunde leva i min egen takt utan att känna mig trög. Jag har märkt att jag har börjat ljuga för att slippa avslöja hur jävla trög jag är egentligen. Jag ljuger även för att slippa förklara varför jag väljer att ta så mycket avstånd från folk och från att påbörja aktiviteter. Det känns som att jag inte har energi till något och när jag står inför en uppgift som kräver koncentration eller planering så avstår jag hellre. Men det allra jobbigaste i mitt liv, är hur jag hela tiden tappar bort allting. Jag tappar bort tiden, mig själv, mina tankar, mina saker. Jag kan gå in och ut ut mitt rum 4-5 gånger, fram och tillbaka, innan jag kommer på vad det är som jag egentligen letar efter. Det känns som min hjärna kortsluter ibland eftersom jag blir så stressad. Och då kan jag börja leta i garderoben, fast det som jag egentligen hade tänkt att göra var att öppna posten eller någonting helt annat. Jag känner mig så jävla lost och jag vet inte vad det är för fel på mig.

Senaste veckorna har jag inte skrivit något i min blogg. Det har inte hänt något värt att skriva om riktigt. Jag har ju självklart mycket tankar och känslor, men det är ju sådant som jag har lite svårt att dela med mig utav. Ibland funderar jag på att radera bloggen bara, vill inte att en del av mig ska ligga uppe på internet. Jag brukar ju radera mina konton på olika sidor med ett års mellanrum ungefär..

Jag har haft en del kontakt med T sista tiden. Allt är som vanligt mellan oss. Vi chattar på msn och pratar i telefon, om allt och inget.. Vi kommer ingenstans som vanligt, men det känns som jag lär mig någonting nytt med henne varje dag. Om mig själv, om livet och om världen. Jag tror att jag gillar relationen till henne, eftersom den stärker mig som individ. Om jag tappar bort mig själv känns det som jag hittar tillbaka till den jag vill vara när jag pratar med henne, även om det ända vi säger till varandra är helt oförståeligt. Vi har så mycket gamla och nya internskämt att vi snart kommer att ha utvecklat ett nytt språk. (Kommer aldrig att gloma min egen espråk)

Iallafall... Ibland så kan det vara lite förvirrande också. För samtidigt som jag blir tryggare i mig själv tillsammans med henne, så är hon den som gör mig mest osäker på min egen person också. Jag har en sådan stark sympati med henne att jag ibland inte vet vem som är vem. Hennes känslor känns som mina, hennes problem, hennes historier, minnen och liv. Jag kan ibland tro att saker som hon bara har berättat för mig, har hänt mig själv även fast jag inte varit med vid själva tillfället. Jag bär liksom hennes minnesbilder inom mig och dom är så tydliga att jag just nu kan gå tillbaka till dom och uppleva dom igen. T.o.m hennes barn känns som om dom vore relaterade till mig på något sätt. Hela hennes liv har blivit en del av mitt liv, och allting har färger och smak och lukter som om det vore mitt eget. Vi har ju varit goda vänner i flera år nu, och det kanske är så att under den här tiden har en del av mig vuxit fram, en flytande del som till viss del består också av henne, eller vad hon innebär för mig rättare sagt.

Jag tror att jag trivs med T eftersom vi har mycket gemensamt. Jag tänker främst nu på att hon, som jag, är en väldigt annorlunda person. Det kan ju vara både bra och dåligt, så det ligger ingen värdering i det när jag säger så. Alla människor är unika, det är självklart. Men jag tror att hon är en av dom rätt få personer som är lika konstiga som jag själv. Hon utgör en egen sort kan man säga, jag har aldrig träffat någon som påminner om henne. Inte ens i närheten. Vi två själva påminner inte ens om varandra, även om vi kanske har en del liknande bekymmer. Jag vet inte vem som är mest missanpassad av oss två, men jag har en känsla av att det kan vara jag. Det spelar ingen roll, vi förstår varandra och det betyder mycket för mig som annars alltid känner mig missförstådd bland andra.

Jag har inte tänkt så mycket på värdsliga saker senaste tiden. Jag är inte närvarande i samhället, därav mitt ointresse för valet bl.a Jag både är av världen och inte. Jag ser världen i sin helhet, från ett fågelperspektiv märkligt nog.  Däremot har jag svårare för att ta till mig och vara närvarande i min omgivning på den plats jag i själva verket befinner mig. Det har blivit ointressant, för det känns som om min kropp är mitt hem som jag bär med mig överallt och att historien bara fortsätter på nya platser. Jag fäster mig inte vid saker, platser eller personer jag möter. Jag behöver inte göra det just nu, största delen av aktiviteten sker inom mig. Och för mig har tid och rum inte så stor betydelse. Jag har ägnat ungefär lika mycket tankar åt häxprocessen och mongolrikets utbredning i främre asien, som åt riksdagsvalet i Sverige 2010.. Det är ju sådant man kan läsa och dividera kring när man har tid. Så om någon tycker att jag har verkat frånvarande och svår att få tag i (eller isolerar mig som dom säger här på behandlingshemmet) så är det för att jag har mycket att tänka på helt enkelt.

Idag åkte vi från behandlingshemmet till en lantbruksgård som ligger inte så långt ifrån ... Det är en gård som ett ganska roligt par sköter. Dom har kor, hästar, får och hundar. Där finns även grönsaksodlingar,  bageri och ett antikvariat.

Det var verkligen intressant, för tydligen är dom till största del självförsörjande, och det är inte helt lätt i dagens samhälle. Så det var roligt att se att det finns människor som lever så och som klarar det. Det tycker jag är beundransvärt. Jag önskar att jag hade den beslutsamheten och energin för att leva så, ett enligt mig rättfärdigt liv. Nu vet inte jag om deras ambition är att leva oberoende av industrier och vägra bidra till konsumtionsamhället där ägande värderas högre än rättvisa och liv. Men det spelar ingen roll, det är ganska häftigt ändå att dom tillverkar sin egen mat från sin egen och närliggande gårdar. Det är hårt arbete dom utför, jag önskar fler kunde bli inspererade att leva på ett mer naturligt sätt. Att leva i samråd med naturen, alltså djur, växter och människor. Istället för att suga ut hela sin omvärld på resurser för att själv kunna äta och äga och äta och äga och varva det med att löneslava för att kunna upprätthålla den här livsstilen. 

Är det meningen att vi ska leva så? Jag menar, eftersom vi har kommit till detta trots allt.. Är det meningen?

Eller är meningen att vi ska lära oss av våra egna misstag och lösa problemen som mänskligheten själv skapat?

Jag vet inte... Jag önskar att jag trodde på gud, det skulle ha varit mycket enklare för mig.

Snälla, jag vill ha ett liv. Jag vill inte veta var jag kan shoppa för vrakpriser i Barcelona. Jag skiter fullständigt i vem fan som var trendigast på emmygalan. Jag vill inte veta vilka höst accessoarer jag "inte kan vara utan". Jag vill slippa se Anna Anka, Kungafamiljen eller BlondinBella varje gång jag öppnar en tidning. Jag vill verkligen inte sitta fem minuter framför TV:n och hitta ännu fler anledningar till att det är bättre att vara död än att leva såhär. Det är en skam att vara värsterlänning idag, hela skiten står mig upp i halsen.. Varför bli förvånad över att folk väljer att knarka?