Bara en video på youtube som jag tycker är väldigt beskrivande :

(tyvärr är kvaliten dålig, men med låg volym på så är ljudet bättre iallfall)

Har haft metadon i några veckor nu.

Det värsta jag kunde göra var att börja med subutex när jag väl kom in i underhållsbehandlingen.. Jag hade behövt metadon right away. Men det visste jag inte då. Mycket tid gick åt spillo på det misslyckade behandlingsförsöket. Så många år som jag mått dåligt (och bra och dåligt o sen bra igen etc.)

Men allt händer väl av en orsak. Jag har väl kommit till den här punkten av en anledning får man hoppas.

Det jag känner nu är att all stress och ängslan och oro jag haft i flera månaders tid bara fallit av mig. Jag är lugn, fokuserad och vet vad jag ska göra.

Framförallt känner jag mig trygg, för nu vet jag att det är metadon som jag behövt hela tiden. Jag hade gett upp nästan när jag insåg att sub inte hjälper mig och jag verkade vara den ända på öppenvården som behövde varor för att bli bra. Kännde mig hopplös och tänkte att det var kört för min del. Om inte detta - som var den sista utvägen - fungerar, vad ska fungera då? Det hjälpte inte att öka dosen, det hjälpte inte att få krossade doser (ja kunde ta varer på kvällen iallafall, eller så spottade jag helt enkelt ut dosen i en pappershanduk). Det hjälpte inte att ta varer en dag i veckan, för det blev alltid två eller tre och så torskade jag på urinprov. Fyfan vilket slöseri med tid, när jag hade kunnat ha metadon istället.

Jag känner många och har flera goda vänner som har buprenorfin(sub) och klarar sig utmärkt på det. En del har trappat ner sina doser till och med. Jag vet inte vad det är som gör att en del inte blir hjälpta av något annat än metadon, men det känns skönt att veta att jag är en av dom. Att det faktist finns hjälp, även för mig. Jag kan må bra utan stress och utan heroin och utan konsekvenser från samhället.

Nu i flera veckor har jag tagit metadon varje dag (relativt låga doser iom att det är ganska svårtåtkommligt med illegalt metta), och jag mår hur bra som helst. Jag är själv chockad över hur bra jag fungerar. Jag har ingen som kontrollerar mig och lämnar inte ens urinprover och ändå sköter jag medicineringen själv och smygknarkar inte. Det är verkligen olikt mig.

Det sista jag behöver är heroin känns det som. Nu kan jag gå vidare med mitt liv utan det där jävla handikappet jag haft såpass länge. Som tur har jag aldrig varit beroende av andra droger än just heroin, exempelvis benz eller canabis som jag vet att många andra kämpar med genom sina metadon/bupr behandlingar.. Jag är endast beroende av opiater och metadon stillar beroendet så att jag kan fokusera på annat.

Jag vet att många har åsikter och synpunkter på mitt val att börja med metadon. Man kan tycka att det är märkligt att jag fortfarande är beroende, trots att jag var helt ren i flera månader på behandlingshemmet och även en månad efter. Det klarade jag av, endast för min dotter. Men det skulle aldrig ha hållit i längden, jag får ångest bara av att tänka på den där tiden jag var utan opiater. Hur dåligt jag mådde och hur halv och tom jag kände mig. Det är inte bara att sluta och aldrig mer börja igen, det är min kropp och min själ och framförallt min hjärna som behöver opiater. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre. Om jag inte kunde fixa en buprenorfin behandling så är det dumt att tro att jag skulle klara mig i helt drogfrihet. Även om jag klarade det en kort period så anser jag att det var totalt onödigt och slöseri av min tid och mitt mående.

Sen är den min ensak vilken sjukvård jag tillhandahålls och det är ingenting för allmänheten att ha åsikter kring och klandra mig för..

Här vill jag avsluta att jag inte kommer att blogga om så mycket privata saker förrän jag känner att jag lever ett värdigt liv att blogga om. Jag kommer att skriva mer poetiska skrifter och texter om mig, mina åsikter och värderingar i allmänhet. Mitt privatliv kommer jag uppdatera väldigt ytligt, jag anser inte att det finns något som är värt att skriva om och därav anledningen till varför jag ej har skrivit i bloggen på så länge.

Sist men inte minst vill jag tacka Svenska Brukarföreningen i stockholm för att ha varit dom ända på min sida som står bakom mig i frågan om min rätt till liv och sjukvård, och har ställt upp för mig mer än någon annan..

Jag vet inte vad jag hade gjort utan er    

Emo

http://rosarutig.blogg.se/

Baby Borderlines blogg:

http://rosarutig.blogg.se/

Senaste veckorna har jag inte skrivit något i min blogg. Det har inte hänt något värt att skriva om riktigt. Jag har ju självklart mycket tankar och känslor, men det är ju sådant som jag har lite svårt att dela med mig utav. Ibland funderar jag på att radera bloggen bara, vill inte att en del av mig ska ligga uppe på internet. Jag brukar ju radera mina konton på olika sidor med ett års mellanrum ungefär..

Jag har haft en del kontakt med T sista tiden. Allt är som vanligt mellan oss. Vi chattar på msn och pratar i telefon, om allt och inget.. Vi kommer ingenstans som vanligt, men det känns som jag lär mig någonting nytt med henne varje dag. Om mig själv, om livet och om världen. Jag tror att jag gillar relationen till henne, eftersom den stärker mig som individ. Om jag tappar bort mig själv känns det som jag hittar tillbaka till den jag vill vara när jag pratar med henne, även om det ända vi säger till varandra är helt oförståeligt. Vi har så mycket gamla och nya internskämt att vi snart kommer att ha utvecklat ett nytt språk. (Kommer aldrig att gloma min egen espråk)

Iallafall... Ibland så kan det vara lite förvirrande också. För samtidigt som jag blir tryggare i mig själv tillsammans med henne, så är hon den som gör mig mest osäker på min egen person också. Jag har en sådan stark sympati med henne att jag ibland inte vet vem som är vem. Hennes känslor känns som mina, hennes problem, hennes historier, minnen och liv. Jag kan ibland tro att saker som hon bara har berättat för mig, har hänt mig själv även fast jag inte varit med vid själva tillfället. Jag bär liksom hennes minnesbilder inom mig och dom är så tydliga att jag just nu kan gå tillbaka till dom och uppleva dom igen. T.o.m hennes barn känns som om dom vore relaterade till mig på något sätt. Hela hennes liv har blivit en del av mitt liv, och allting har färger och smak och lukter som om det vore mitt eget. Vi har ju varit goda vänner i flera år nu, och det kanske är så att under den här tiden har en del av mig vuxit fram, en flytande del som till viss del består också av henne, eller vad hon innebär för mig rättare sagt.

Jag tror att jag trivs med T eftersom vi har mycket gemensamt. Jag tänker främst nu på att hon, som jag, är en väldigt annorlunda person. Det kan ju vara både bra och dåligt, så det ligger ingen värdering i det när jag säger så. Alla människor är unika, det är självklart. Men jag tror att hon är en av dom rätt få personer som är lika konstiga som jag själv. Hon utgör en egen sort kan man säga, jag har aldrig träffat någon som påminner om henne. Inte ens i närheten. Vi två själva påminner inte ens om varandra, även om vi kanske har en del liknande bekymmer. Jag vet inte vem som är mest missanpassad av oss två, men jag har en känsla av att det kan vara jag. Det spelar ingen roll, vi förstår varandra och det betyder mycket för mig som annars alltid känner mig missförstådd bland andra.

Jag har inte tänkt så mycket på värdsliga saker senaste tiden. Jag är inte närvarande i samhället, därav mitt ointresse för valet bl.a Jag både är av världen och inte. Jag ser världen i sin helhet, från ett fågelperspektiv märkligt nog.  Däremot har jag svårare för att ta till mig och vara närvarande i min omgivning på den plats jag i själva verket befinner mig. Det har blivit ointressant, för det känns som om min kropp är mitt hem som jag bär med mig överallt och att historien bara fortsätter på nya platser. Jag fäster mig inte vid saker, platser eller personer jag möter. Jag behöver inte göra det just nu, största delen av aktiviteten sker inom mig. Och för mig har tid och rum inte så stor betydelse. Jag har ägnat ungefär lika mycket tankar åt häxprocessen och mongolrikets utbredning i främre asien, som åt riksdagsvalet i Sverige 2010.. Det är ju sådant man kan läsa och dividera kring när man har tid. Så om någon tycker att jag har verkat frånvarande och svår att få tag i (eller isolerar mig som dom säger här på behandlingshemmet) så är det för att jag har mycket att tänka på helt enkelt.