Jag börjar faktist tro på att det är meningen att jag ska leva, iallafall ett tag till. Jag vet inte ifall jag verkligen är så tacksam som jag borde vara över att jag har överlevt hittlis. Men jag jag kan iallafall acceptera att det kanske finns en mening bakom det. Jag vet inte exakt hur många gånger jag har varit nära döden på olika sätt. Överdos har ju en betydelse för en annan. För mig betyder det inte mer än att man fått i sig mer än vad man behöver-av vad det nu än är. Det händer ju titt som tätt och behöver inte betyda att man på något sätt är nära döden.

Men så har det ju hänt vid några tillfällen att jag överdoserat så pass att jag faktist är osäker på om jag hade överlevt om jag inte hade fått hjälp. Jag vet ju efteråt hur illa det har varit, t.ex så vet jag att dom gånger jag blivit förd till akuten så var det i själva verket inte riktigt så illa som man försökte få det till. En gång som jag blev förd till häktet t.ex så körde dom först förbi psykakuten på St. Göran för att ge mig Narkanti, bara för att vara på den säkra sidan. Totalt onödigt enligt mig. Men det är klart, det ser ju ganska illa ut i mina journaler. Dom gånger jag verkligen svävade mellan liv och död blev jag aldrig förd till sjukhuset, utan jag hade väl så att säga turen att ha en person i närheten som vet hur man håller en vid liv. Bra det att jag överlevde, men samtidigt så har jag ju för varje gång förlorat lite av min respekt för döden. Det är märkligt att man inte reagerar starkare efter att man varit nära att dö i en överdos av heroin. Andra människor som klarar sig ur andra nära-döden-upplevelser blir ju traumatiserade för livet, och om inte så är dom iallafall tacksamma. Istället för att vara tacksam, är man istället oförskämd eller rentav förbannad för att någon jävel förstör ens sköna flum genom att väcka en till liv. Jag undrar vad det beror på? Vad händer med överlevnadsinstinkterna hos heroinister egentligen? Kanske begäret och kampen efter mer ersätter instinkten att överleva.. Jag vet inte. Liv blir heroin, och man jagar det som om man skulle dö annars. Det känns ju verkligen så. En del säger ju att när man väl överdoserar, att ju närmare döden man är dessto bättre mår man och att det värsta som kan hända en är att någon ska komma och ta en tillbaka från det där..

Fast, det var minst sagt traumatiskt sist det hände mig. Jag kan knappt beskriva hur otäckt det var. Jag vet inte om det var döden som var värst, eller om det var livet. Jag hade varit utan opiater i drygt en månad, så jag var ju medveten om risken. Första gången tog jag väldigt lite, just för att inte överdosera. Det var för mycket iallafall, nu i efterhand förstår jag att jag borde ha rökt horset istället. Jag kräktes, mådde illa och kliade sönder hela min kropp. Jag blev så besviken, kunde knappt fatta hur jag hade kunnat gå på den här skiten. Kunde inte minnas att det skulle kännas så äckligt.

Senare på kvällen var jag hos Lukas och Amina, jag satt/noddade/sov i soffan som vanligt. Jag fick den brillijanta iden att det var dags att ta igen. Så jag gorde det, och det är det sista jag minns. Kan tillägga att jag hade även tagit en halv roche 2a en stund innan, vilket kan ha bidragit till händelserna som följde. Jag har självklart inga egna minnen av hur dom försökte återuppliva mig, men dom berättade ju för mig efteråt. Amina hade varit i badrummet, och lukas satt som alltid framför datorn och var själv helt väck. Vid något tillfälle hade han vaknat till och vänt sig åt mitt håll och upptäckt att jag satt i en jättekonstig ställning. Jag hade varit blå i ansiktet och han hade ju förstått på en gång att jag fått i mig för mycket. Han visste ju också att jag varit utan en tid och därmed hade låg tolerans. Han hade klappat till mig, ibland behövs det bara så lite för att man ska vakna till. Men jag hade inte reagerat, han sa att han aldrig hade slagit någon så hårt som han slog mig då. Men ingenting hade hänt. Jag måste ha varit kliniskt död, jag måste haft en otroligt låg puls om jag ens hade det. Det har jag har aldrig frågat om dom undersökte. Han hämtade iskallt vatten och hällde över mig som man ska göra, men det hände ingenting. Amina hade kommit ut och sett mig och tyckte att dom skulle ringa ambulansen. Lukas hade fortsatt med hjärt-lung-räddning i 20 minuter till . Jag vet inte under hur lång tid jag var död, men jag kom tillbaka i samma ögonblick som jag drog luft in i mina lungor på egen hand. Det var en jättemärklig känsla. Jag såg ingenting, jag hörde ingenting, jag hade ingen kontroll över min kropp, jag visste inte var jag var, vem jag var, var jag kom ifrån eller var jag hade hamnat. Långt borta hörde jag något bekant, det var ett läte och först visste jag inte vad det var. Ljudet blev högre och kom närmare i samma takt som jag spreds ut från bröstet runt i min övriga kropp. När jag fyllde ut huvudet och ansiktet så kunde jag identifiera ljudet som gråt. Jag blev så förvånad när jag insåg att det kom från mig själv. Jag visste inte varför, för jag visste inte ens vad eller vem jag var. Vid det här laget var jag genomblöt, tilltyglad och säkert iskall. Jag var skräckslagen. Amina pratade med mig och Lukas satt framför mig och klappade mig på huvudet. Jag fattade ingenting, jag visste inte vem dom var. Lukas tittade jätteömt på mig som ett nyfött barn, precis som jag kände mig. Han frågade mig om jag minndes vad som hade hänt. Jag förstod inte vad han sa. Jag klev upp och sakta började verkligheten komma tillbaka till mig. Jag började minnas vem jag hade varit, jag var Linnea och jag hade nyss vaknat upp i en knarkarkvart. Men det var något som inte stämde. Allting var fel, alltihop känndes som ett misstag. Var detta verkligen Jag?

Jag grät fortfarande. Lukas förklarade för mig vad som hade inträffat, att jag hade överdoserat och slutat andas och att han försökt få liv i mig i 25 minuter. När jag insåg att jag hade varit död så förstod jag varför allting kändes olustigt. Jag kände mig som frankensteins monster borde ha känt sig när han väcktes till liv, att jag inte borde leva. I två timmar gick jag runt i lägenheten och grät. Det var svårt att förlika mig vid faktumet att det här var jag och att jag skulle leva det här livet. Det tog en lång stund innan jag landade i att bli Linnea återigen och acceptera att jag hade dött men skulle fortsätta att leva där jag hade slutat. Efter några timmar var allt som vanligt igen men jag var helt förstörd både fysiskt och psykiskt. Jag var sönder gråten och sönderspydd och dödstrött. Sen har jag faktist försökt att undvika att tänka på det. Det var så obehagligt och skrämmande, jag har aldrig känt en så stark ångest i hela mitt liv. Kanske inte sedan jag föddes, för det måste nästan vara lite så det känns att födas.