Har haft metadon i några veckor nu.

Det värsta jag kunde göra var att börja med subutex när jag väl kom in i underhållsbehandlingen.. Jag hade behövt metadon right away. Men det visste jag inte då. Mycket tid gick åt spillo på det misslyckade behandlingsförsöket. Så många år som jag mått dåligt (och bra och dåligt o sen bra igen etc.)

Men allt händer väl av en orsak. Jag har väl kommit till den här punkten av en anledning får man hoppas.

Det jag känner nu är att all stress och ängslan och oro jag haft i flera månaders tid bara fallit av mig. Jag är lugn, fokuserad och vet vad jag ska göra.

Framförallt känner jag mig trygg, för nu vet jag att det är metadon som jag behövt hela tiden. Jag hade gett upp nästan när jag insåg att sub inte hjälper mig och jag verkade vara den ända på öppenvården som behövde varor för att bli bra. Kännde mig hopplös och tänkte att det var kört för min del. Om inte detta - som var den sista utvägen - fungerar, vad ska fungera då? Det hjälpte inte att öka dosen, det hjälpte inte att få krossade doser (ja kunde ta varer på kvällen iallafall, eller så spottade jag helt enkelt ut dosen i en pappershanduk). Det hjälpte inte att ta varer en dag i veckan, för det blev alltid två eller tre och så torskade jag på urinprov. Fyfan vilket slöseri med tid, när jag hade kunnat ha metadon istället.

Jag känner många och har flera goda vänner som har buprenorfin(sub) och klarar sig utmärkt på det. En del har trappat ner sina doser till och med. Jag vet inte vad det är som gör att en del inte blir hjälpta av något annat än metadon, men det känns skönt att veta att jag är en av dom. Att det faktist finns hjälp, även för mig. Jag kan må bra utan stress och utan heroin och utan konsekvenser från samhället.

Nu i flera veckor har jag tagit metadon varje dag (relativt låga doser iom att det är ganska svårtåtkommligt med illegalt metta), och jag mår hur bra som helst. Jag är själv chockad över hur bra jag fungerar. Jag har ingen som kontrollerar mig och lämnar inte ens urinprover och ändå sköter jag medicineringen själv och smygknarkar inte. Det är verkligen olikt mig.

Det sista jag behöver är heroin känns det som. Nu kan jag gå vidare med mitt liv utan det där jävla handikappet jag haft såpass länge. Som tur har jag aldrig varit beroende av andra droger än just heroin, exempelvis benz eller canabis som jag vet att många andra kämpar med genom sina metadon/bupr behandlingar.. Jag är endast beroende av opiater och metadon stillar beroendet så att jag kan fokusera på annat.

Jag vet att många har åsikter och synpunkter på mitt val att börja med metadon. Man kan tycka att det är märkligt att jag fortfarande är beroende, trots att jag var helt ren i flera månader på behandlingshemmet och även en månad efter. Det klarade jag av, endast för min dotter. Men det skulle aldrig ha hållit i längden, jag får ångest bara av att tänka på den där tiden jag var utan opiater. Hur dåligt jag mådde och hur halv och tom jag kände mig. Det är inte bara att sluta och aldrig mer börja igen, det är min kropp och min själ och framförallt min hjärna som behöver opiater. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre. Om jag inte kunde fixa en buprenorfin behandling så är det dumt att tro att jag skulle klara mig i helt drogfrihet. Även om jag klarade det en kort period så anser jag att det var totalt onödigt och slöseri av min tid och mitt mående.

Sen är den min ensak vilken sjukvård jag tillhandahålls och det är ingenting för allmänheten att ha åsikter kring och klandra mig för..

Här vill jag avsluta att jag inte kommer att blogga om så mycket privata saker förrän jag känner att jag lever ett värdigt liv att blogga om. Jag kommer att skriva mer poetiska skrifter och texter om mig, mina åsikter och värderingar i allmänhet. Mitt privatliv kommer jag uppdatera väldigt ytligt, jag anser inte att det finns något som är värt att skriva om och därav anledningen till varför jag ej har skrivit i bloggen på så länge.

Sist men inte minst vill jag tacka Svenska Brukarföreningen i stockholm för att ha varit dom ända på min sida som står bakom mig i frågan om min rätt till liv och sjukvård, och har ställt upp för mig mer än någon annan..

Jag vet inte vad jag hade gjort utan er    

Läkaren som sydde ihop oss på akuten igår var jättebra. Han var rätt ung och ganska snygg faktiskt.

Från början fick vi ganska dåligt bemötande av personalen, jag hörde hur dom pratade om oss när dom trodde att vi inte hörde. "...skär sig med flit och kommer in hit på en gång, vilket sätt!" och så var dom jätte irriterade på att vi inte hade legitimation med oss.

Men läkaren bemötte oss väldigt mänskligt och förstående. Han frågade lite om varför jag hade skurit mig och hur jag mådde. Jag betedde mig så konstigt, undvek ögonkontakt och skakade och pratade som ett efterblivet barn. Han frågade om jag har någon diagnos? Inte än svarade jag.

Han hade ett varsitt samtal med mig och R efter att vi hade sytts. Han var orolig, och frågade mycket om jag hade självmordstankar eller planer på att ta mitt liv. Jag förstod ju att han har ett visst ansvar när han han släpper ut oss, ifall vi skulle hitta på något ännu värre. Han erbjöd mig att bli bedömd av en psykiatriker och möjligtvis inläggning. Men jag sa att han kunde vara lugn.

R vet jag inte vad hon sa, men henne ville han inte släppa iväg så lätt. Så hon skickades med taxi till örebro för bedömning och blev inlagd.

Jag kännde mig ganska nöjd. Nu vet jag hur man gör för att få hjälp om man någon gång blir desperat och det inte finns någon som lyssnar på en. Jag vill hellre bli bedömd och inlagd i Uppsala som är det landsting som jag tillhör. För där skulle jag kunna forstsätta inom öppenvården för bl.a utredningar och även avsluta min påbörjade ADHD utredning.

Kom aldeles nyss tillbaka från akuten. Behövde sy ihop snittet på vänster underam med 4 stygn. R hade tydligen gjort samma sak, så vi fick åka till akuten i Lindesberg i samma sjuktaxi.

Det var aldrig meningen att skära så djupt som jag råkade göra. Rakbladet var vassare än jag vad jag var beredd på, så första snittet delade upp huden så att köttet stack fram. Då insåg jag att jag kommer behövas sys, så jag försökte skära mig mer försiktigt. Jag skar mig i venen på armveckat och ristade in HELP på min underarm.

Är lite flummig i skrivande stund, fick två imovane från läkaren. Undersköterskan påpekade flera ggr att jag ska ta dom när jag var tillbaka på behandlingshemmet för att sova. Men jag tog ju förstås på en gång så fort hon vände sig om. Dessutom är jag fortfarande vaken och flummar på den precis som det inte var tänkt att man ska göra.

På väg ut så råkade jag skära mig när jag skulle ta upp ciggpaketet, eftersom rakbladet tydligen låg i fickan. Så jag droppade ner hela ingången till akuten med blod. Såg att det fanns gamla blodfläckar utanför ingången också. Blod rann mellan fingrarna och droppade från naglarna. Det fortsatte rinna över mobilen och min sjal.

Jag gillade det. Att stå nedblodad och ta en cigg , svälja ner imovane med sjukhus kaffe och vänta på taxin tillbaka.

Jag orkar inte skriva om hur mitt liv ser ut för tillfället och vad som rör sig i mitt huvud. Det är så rörigt, jag förstår inte ens själv riktigt hurdan situation jag befinner mig i.

Jag vet bara hur jag känner, och det är otäcka känslor jag bär på. Jag känner mig rädd och otrygg. Men mest av allt kvävd och hjälplös.

Kan inte ens beskriva vilken skit jag står i just nu, jag själv ser ju inget själv eftersom jag drunknar i den.

Det är plågsamt, för jag får ingenting gjort. Varken i teorin eller praktiken. Jag klarar inte av att planera enkla sysslor ens i min vardag. Hur ska jag då komma vidare i livet?

Handlingsförlamning

Jag behöver så mycket hjälp som jag inte får.

Jag börjar faktist tro på att det är meningen att jag ska leva, iallafall ett tag till. Jag vet inte ifall jag verkligen är så tacksam som jag borde vara över att jag har överlevt hittlis. Men jag jag kan iallafall acceptera att det kanske finns en mening bakom det. Jag vet inte exakt hur många gånger jag har varit nära döden på olika sätt. Överdos har ju en betydelse för en annan. För mig betyder det inte mer än att man fått i sig mer än vad man behöver-av vad det nu än är. Det händer ju titt som tätt och behöver inte betyda att man på något sätt är nära döden.

Men så har det ju hänt vid några tillfällen att jag överdoserat så pass att jag faktist är osäker på om jag hade överlevt om jag inte hade fått hjälp. Jag vet ju efteråt hur illa det har varit, t.ex så vet jag att dom gånger jag blivit förd till akuten så var det i själva verket inte riktigt så illa som man försökte få det till. En gång som jag blev förd till häktet t.ex så körde dom först förbi psykakuten på St. Göran för att ge mig Narkanti, bara för att vara på den säkra sidan. Totalt onödigt enligt mig. Men det är klart, det ser ju ganska illa ut i mina journaler. Dom gånger jag verkligen svävade mellan liv och död blev jag aldrig förd till sjukhuset, utan jag hade väl så att säga turen att ha en person i närheten som vet hur man håller en vid liv. Bra det att jag överlevde, men samtidigt så har jag ju för varje gång förlorat lite av min respekt för döden. Det är märkligt att man inte reagerar starkare efter att man varit nära att dö i en överdos av heroin. Andra människor som klarar sig ur andra nära-döden-upplevelser blir ju traumatiserade för livet, och om inte så är dom iallafall tacksamma. Istället för att vara tacksam, är man istället oförskämd eller rentav förbannad för att någon jävel förstör ens sköna flum genom att väcka en till liv. Jag undrar vad det beror på? Vad händer med överlevnadsinstinkterna hos heroinister egentligen? Kanske begäret och kampen efter mer ersätter instinkten att överleva.. Jag vet inte. Liv blir heroin, och man jagar det som om man skulle dö annars. Det känns ju verkligen så. En del säger ju att när man väl överdoserar, att ju närmare döden man är dessto bättre mår man och att det värsta som kan hända en är att någon ska komma och ta en tillbaka från det där..

Fast, det var minst sagt traumatiskt sist det hände mig. Jag kan knappt beskriva hur otäckt det var. Jag vet inte om det var döden som var värst, eller om det var livet. Jag hade varit utan opiater i drygt en månad, så jag var ju medveten om risken. Första gången tog jag väldigt lite, just för att inte överdosera. Det var för mycket iallafall, nu i efterhand förstår jag att jag borde ha rökt horset istället. Jag kräktes, mådde illa och kliade sönder hela min kropp. Jag blev så besviken, kunde knappt fatta hur jag hade kunnat gå på den här skiten. Kunde inte minnas att det skulle kännas så äckligt.

Senare på kvällen var jag hos Lukas och Amina, jag satt/noddade/sov i soffan som vanligt. Jag fick den brillijanta iden att det var dags att ta igen. Så jag gorde det, och det är det sista jag minns. Kan tillägga att jag hade även tagit en halv roche 2a en stund innan, vilket kan ha bidragit till händelserna som följde. Jag har självklart inga egna minnen av hur dom försökte återuppliva mig, men dom berättade ju för mig efteråt. Amina hade varit i badrummet, och lukas satt som alltid framför datorn och var själv helt väck. Vid något tillfälle hade han vaknat till och vänt sig åt mitt håll och upptäckt att jag satt i en jättekonstig ställning. Jag hade varit blå i ansiktet och han hade ju förstått på en gång att jag fått i mig för mycket. Han visste ju också att jag varit utan en tid och därmed hade låg tolerans. Han hade klappat till mig, ibland behövs det bara så lite för att man ska vakna till. Men jag hade inte reagerat, han sa att han aldrig hade slagit någon så hårt som han slog mig då. Men ingenting hade hänt. Jag måste ha varit kliniskt död, jag måste haft en otroligt låg puls om jag ens hade det. Det har jag har aldrig frågat om dom undersökte. Han hämtade iskallt vatten och hällde över mig som man ska göra, men det hände ingenting. Amina hade kommit ut och sett mig och tyckte att dom skulle ringa ambulansen. Lukas hade fortsatt med hjärt-lung-räddning i 20 minuter till . Jag vet inte under hur lång tid jag var död, men jag kom tillbaka i samma ögonblick som jag drog luft in i mina lungor på egen hand. Det var en jättemärklig känsla. Jag såg ingenting, jag hörde ingenting, jag hade ingen kontroll över min kropp, jag visste inte var jag var, vem jag var, var jag kom ifrån eller var jag hade hamnat. Långt borta hörde jag något bekant, det var ett läte och först visste jag inte vad det var. Ljudet blev högre och kom närmare i samma takt som jag spreds ut från bröstet runt i min övriga kropp. När jag fyllde ut huvudet och ansiktet så kunde jag identifiera ljudet som gråt. Jag blev så förvånad när jag insåg att det kom från mig själv. Jag visste inte varför, för jag visste inte ens vad eller vem jag var. Vid det här laget var jag genomblöt, tilltyglad och säkert iskall. Jag var skräckslagen. Amina pratade med mig och Lukas satt framför mig och klappade mig på huvudet. Jag fattade ingenting, jag visste inte vem dom var. Lukas tittade jätteömt på mig som ett nyfött barn, precis som jag kände mig. Han frågade mig om jag minndes vad som hade hänt. Jag förstod inte vad han sa. Jag klev upp och sakta började verkligheten komma tillbaka till mig. Jag började minnas vem jag hade varit, jag var Linnea och jag hade nyss vaknat upp i en knarkarkvart. Men det var något som inte stämde. Allting var fel, alltihop känndes som ett misstag. Var detta verkligen Jag?

Jag grät fortfarande. Lukas förklarade för mig vad som hade inträffat, att jag hade överdoserat och slutat andas och att han försökt få liv i mig i 25 minuter. När jag insåg att jag hade varit död så förstod jag varför allting kändes olustigt. Jag kände mig som frankensteins monster borde ha känt sig när han väcktes till liv, att jag inte borde leva. I två timmar gick jag runt i lägenheten och grät. Det var svårt att förlika mig vid faktumet att det här var jag och att jag skulle leva det här livet. Det tog en lång stund innan jag landade i att bli Linnea återigen och acceptera att jag hade dött men skulle fortsätta att leva där jag hade slutat. Efter några timmar var allt som vanligt igen men jag var helt förstörd både fysiskt och psykiskt. Jag var sönder gråten och sönderspydd och dödstrött. Sen har jag faktist försökt att undvika att tänka på det. Det var så obehagligt och skrämmande, jag har aldrig känt en så stark ångest i hela mitt liv. Kanske inte sedan jag föddes, för det måste nästan vara lite så det känns att födas.