Jag orkar inte skriva om hur mitt liv ser ut för tillfället och vad som rör sig i mitt huvud. Det är så rörigt, jag förstår inte ens själv riktigt hurdan situation jag befinner mig i.

Jag vet bara hur jag känner, och det är otäcka känslor jag bär på. Jag känner mig rädd och otrygg. Men mest av allt kvävd och hjälplös.

Kan inte ens beskriva vilken skit jag står i just nu, jag själv ser ju inget själv eftersom jag drunknar i den.

Det är plågsamt, för jag får ingenting gjort. Varken i teorin eller praktiken. Jag klarar inte av att planera enkla sysslor ens i min vardag. Hur ska jag då komma vidare i livet?

Handlingsförlamning

Jag behöver så mycket hjälp som jag inte får.

Jag och myndigheter... Det kanske inte behövs sägas så mycket mer som beskriver mina känslor för dom. Att jag döpt min blogg till "fuck the law" säger väl sig självt. Finns få saker i livet som gör mig mer sorgsen och uppgiven. Inte bara för att dom har makt att styra och beränsa våra liv, men även för att jag inte står ut med mig själv i min relation till dom. Jag gillar inte den person jag blir när jag är i kontakt med alla dessa myndighetspersoner. Tidigare trodde jag att det var fel på dom, att dom var respektlösa maktmissbrukare och att det var därför som jag kände sådan avsky för dom. Jag tycker fortfarande att det stämmer i de flesta fall, men nu har jag förstått att mycket av min avsky även beror på mig själv. Dom tar fram de värsta tänkbara sidorna hos mig. Jag hatar den jag blir när jag tvingas att ha med dom att göra. Jag blir trotsig, otrevlig och fruktansvärt ful i mun. Jag ljuger och beter mig på ett sätt som jag aldrig annars skulle göra. Jag har ingen avsikt att försöka ändra på det heller för det är ganska förståeligt att man reagerar så i dom situationer jag har hamnat i hittils. Dessutom så anser jag att man har en viss rätt att ljuga för myndigheter, det ser inte jag som verkliga lögner. Jag försöker snarare att hålla mig undan från dom och undvika att ha med dom att göra.

Något av det värsta som jag vet måste vara; när en myndighet har försökt att nå mig en längre tid, så länge att jag inte längre kan minnas varför jag undviker dom utan bara gör det för att slippa bli påmind, och från ingenstans en dag så får dom fatt i en. Som en plötslig spark i magen hinner verkligheten ifatt en .. Jag undrar hur det kommer sig att jag känner mig så förföljd, utan att ens vara särskilt kriminell... Är det verkligen rättvist?

Västerortspolisen ringde idag till behandlingshemmet och sökte mig. Det sög till i magen när personalen berättade det för mig. Det kändes skönt att ändå vara här då, som om jag ändå var beskyddad till viss del. Även för att jag då slipper åka på förhör om dom skulle kräva det, utan nu kan ta det per telefon istället.

Det som var obehagligt var att det just var polisen i västerort, för det var länge sen jag  hade med dom att göra. Jag hade inte blivit chockad om det var söderorts eller norrmalmspolisen... Jag vet fortfarande inte riktigt vad det handlar om mer än att det är narkotikarelaterat. Det är två brott som dom utreder mig för och jag kommer bli uppringd för delgivning och förhör imorgon igen.  Han sa att polisen hittat vad som kunde tänkas vara narkotika under visitering. Att dom skickat det på analys, så antagligen har han sökt mig ända sen han fått svaren från labb. Det innebär alltså att det värsta har hänt. Det jag hade fruktat ett tag nu. Jag trodde jag hade sluppit undan, att jag hade haft tur och att dom inte hittat något. Jag vet inte vilka tillfällen det här gäller, eller om det bara är ett innehav och att det andra bara är ringa n-brott för eget bruk. Jag vet inte.. Jag vet bara att vilket innehav det nu än är som dom får dit mig på, så är det flera ggr större än dom jag blivit dömd för tidigare, tillsammans. Det betyder att jag antagligen får sitta inne ett litet tag framöver..

Sista rättegången var jag en hårsmån från att dömmas till fängelse, dom har tydligen höjt straffen för narkotikabrott. Men pga min ålder och situation så slapp jag undan det, men dom var noga med att varna mig för att det skulle bli fängelse nästa gång. Då skulle jag tas för en "återfallsförsbrytare"..