Bara en video på youtube som jag tycker är väldigt beskrivande :

(tyvärr är kvaliten dålig, men med låg volym på så är ljudet bättre iallfall)

Har haft metadon i några veckor nu.

Det värsta jag kunde göra var att börja med subutex när jag väl kom in i underhållsbehandlingen.. Jag hade behövt metadon right away. Men det visste jag inte då. Mycket tid gick åt spillo på det misslyckade behandlingsförsöket. Så många år som jag mått dåligt (och bra och dåligt o sen bra igen etc.)

Men allt händer väl av en orsak. Jag har väl kommit till den här punkten av en anledning får man hoppas.

Det jag känner nu är att all stress och ängslan och oro jag haft i flera månaders tid bara fallit av mig. Jag är lugn, fokuserad och vet vad jag ska göra.

Framförallt känner jag mig trygg, för nu vet jag att det är metadon som jag behövt hela tiden. Jag hade gett upp nästan när jag insåg att sub inte hjälper mig och jag verkade vara den ända på öppenvården som behövde varor för att bli bra. Kännde mig hopplös och tänkte att det var kört för min del. Om inte detta - som var den sista utvägen - fungerar, vad ska fungera då? Det hjälpte inte att öka dosen, det hjälpte inte att få krossade doser (ja kunde ta varer på kvällen iallafall, eller så spottade jag helt enkelt ut dosen i en pappershanduk). Det hjälpte inte att ta varer en dag i veckan, för det blev alltid två eller tre och så torskade jag på urinprov. Fyfan vilket slöseri med tid, när jag hade kunnat ha metadon istället.

Jag känner många och har flera goda vänner som har buprenorfin(sub) och klarar sig utmärkt på det. En del har trappat ner sina doser till och med. Jag vet inte vad det är som gör att en del inte blir hjälpta av något annat än metadon, men det känns skönt att veta att jag är en av dom. Att det faktist finns hjälp, även för mig. Jag kan må bra utan stress och utan heroin och utan konsekvenser från samhället.

Nu i flera veckor har jag tagit metadon varje dag (relativt låga doser iom att det är ganska svårtåtkommligt med illegalt metta), och jag mår hur bra som helst. Jag är själv chockad över hur bra jag fungerar. Jag har ingen som kontrollerar mig och lämnar inte ens urinprover och ändå sköter jag medicineringen själv och smygknarkar inte. Det är verkligen olikt mig.

Det sista jag behöver är heroin känns det som. Nu kan jag gå vidare med mitt liv utan det där jävla handikappet jag haft såpass länge. Som tur har jag aldrig varit beroende av andra droger än just heroin, exempelvis benz eller canabis som jag vet att många andra kämpar med genom sina metadon/bupr behandlingar.. Jag är endast beroende av opiater och metadon stillar beroendet så att jag kan fokusera på annat.

Jag vet att många har åsikter och synpunkter på mitt val att börja med metadon. Man kan tycka att det är märkligt att jag fortfarande är beroende, trots att jag var helt ren i flera månader på behandlingshemmet och även en månad efter. Det klarade jag av, endast för min dotter. Men det skulle aldrig ha hållit i längden, jag får ångest bara av att tänka på den där tiden jag var utan opiater. Hur dåligt jag mådde och hur halv och tom jag kände mig. Det är inte bara att sluta och aldrig mer börja igen, det är min kropp och min själ och framförallt min hjärna som behöver opiater. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre. Om jag inte kunde fixa en buprenorfin behandling så är det dumt att tro att jag skulle klara mig i helt drogfrihet. Även om jag klarade det en kort period så anser jag att det var totalt onödigt och slöseri av min tid och mitt mående.

Sen är den min ensak vilken sjukvård jag tillhandahålls och det är ingenting för allmänheten att ha åsikter kring och klandra mig för..

Här vill jag avsluta att jag inte kommer att blogga om så mycket privata saker förrän jag känner att jag lever ett värdigt liv att blogga om. Jag kommer att skriva mer poetiska skrifter och texter om mig, mina åsikter och värderingar i allmänhet. Mitt privatliv kommer jag uppdatera väldigt ytligt, jag anser inte att det finns något som är värt att skriva om och därav anledningen till varför jag ej har skrivit i bloggen på så länge.

Sist men inte minst vill jag tacka Svenska Brukarföreningen i stockholm för att ha varit dom ända på min sida som står bakom mig i frågan om min rätt till liv och sjukvård, och har ställt upp för mig mer än någon annan..

Jag vet inte vad jag hade gjort utan er    

Idag åkte jag tillsammans med min kontaktperson till Stockholm på förhandling i Stockholms Tingsrätt. Jag var åtalad för Narkotikabrott av normalgraden (innehav av 0.21g H). Jag hade oroat mig över den här rättegången ända sedan jag fick veta att brottsutredningen antagligen skulle leda till åtal. Tydligen så var det inte alls länge sedan som man höjde straffskalan för sådana här brott, så jag riskerade att dömas till fängelse upp till 1 månad och 14 dagar. Men eftersom jag har varit drogfri nu sedan brottet skedde och dessutom vistas på Behandlingshem för mina problem, så fick jag "en till chans", som dom uttryckte det. Nästa gång skulle det inte bli något annat än fängelsestraff. Men denna gång blev det bara fortsatt skyddstillsyn med övervakning, ett år fram efter dommen. Min övervakare hade också skrivit ett utlåtande om att hon tyckte att fängelsestraff inte är lämpligt, då det kunde störa min behandling. Hon nämnde även att jag INTE var lämplig för samhällstjänst. Eftersom jag saknar inkomst så fick jag inte böter heller, mer än dom 500 kr som man alltid får betala till brottsofferfonden. Advokaten var samma som jag hade i sommras på ett liknande brottmål. En gammal vän till mig var också på plats, jag hade inte träffat henne på länge. Hon satt i publiken tillsammans med en grupp studenter som var där i utbildningssyfte. Jag undrar vad dom tänkte om mig egentligen.

Jag kunde inte hålla mig från att börja fnissa ibland, jag har så svårt att ta rätten seriöst. Jag vet ju att dom har makt över mig, men det är ändå skrattretande att dom sitter och talar om för andra vad som är RÄTT och FEL, och dessutom tar sig själva på så stort allvar. Det jag ser framför mig när jag har varit på rättegångar är en grupp rådsmän från medeltiden som samlas på en kulle för att göra upp när någon har ertappats med häxeri eller när det pågår en tvist om vilen tupp som tillhör vem. Det har i alla tider funnit människor som anser sig ha rätt att tvinga på andra deras uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Det tycker jag är ganska komiskt. Jag tror dom allra flesta har en mer eller minde klar bild av vad man bör inte bör göra, och att man kan hitta svaren inom sig själv. Ju mer befriad man är från normer och uppdiktade "sanningar"(religion, lagar) dessto lättare blir det att själv göra värderingar. Jag har många gånger handlat på - vad jag själv anser är - fel sätt, och jag har ofta ångrat mig och kanske t.o.m lärt mig från dom misstagen. Det här sk. brottet hör inte dit tycker jag, jag har inte skadat någon genom att inneha narkotika. Däremot är det lagen som skadar samhället och framförallt mig i det här fallet. Så tacksam kan jag inte säga att jag är. Lättad kanske, över att jag kom smidigt undan. Men jag kommer att in i det sista fortsätta med att inte respektera lagen. Kanske jag för det mesta kommer leva inom lagens ramar, men det är isåfall helt oavsiktligt. Om jag någon gång bryter mot den så är det antagligen för att jag anser att jag har förmågan att själv avgöra hur jag bör leva mitt liv.

Befria Människan!

Jag och myndigheter... Det kanske inte behövs sägas så mycket mer som beskriver mina känslor för dom. Att jag döpt min blogg till "fuck the law" säger väl sig självt. Finns få saker i livet som gör mig mer sorgsen och uppgiven. Inte bara för att dom har makt att styra och beränsa våra liv, men även för att jag inte står ut med mig själv i min relation till dom. Jag gillar inte den person jag blir när jag är i kontakt med alla dessa myndighetspersoner. Tidigare trodde jag att det var fel på dom, att dom var respektlösa maktmissbrukare och att det var därför som jag kände sådan avsky för dom. Jag tycker fortfarande att det stämmer i de flesta fall, men nu har jag förstått att mycket av min avsky även beror på mig själv. Dom tar fram de värsta tänkbara sidorna hos mig. Jag hatar den jag blir när jag tvingas att ha med dom att göra. Jag blir trotsig, otrevlig och fruktansvärt ful i mun. Jag ljuger och beter mig på ett sätt som jag aldrig annars skulle göra. Jag har ingen avsikt att försöka ändra på det heller för det är ganska förståeligt att man reagerar så i dom situationer jag har hamnat i hittils. Dessutom så anser jag att man har en viss rätt att ljuga för myndigheter, det ser inte jag som verkliga lögner. Jag försöker snarare att hålla mig undan från dom och undvika att ha med dom att göra.

Något av det värsta som jag vet måste vara; när en myndighet har försökt att nå mig en längre tid, så länge att jag inte längre kan minnas varför jag undviker dom utan bara gör det för att slippa bli påmind, och från ingenstans en dag så får dom fatt i en. Som en plötslig spark i magen hinner verkligheten ifatt en .. Jag undrar hur det kommer sig att jag känner mig så förföljd, utan att ens vara särskilt kriminell... Är det verkligen rättvist?

Västerortspolisen ringde idag till behandlingshemmet och sökte mig. Det sög till i magen när personalen berättade det för mig. Det kändes skönt att ändå vara här då, som om jag ändå var beskyddad till viss del. Även för att jag då slipper åka på förhör om dom skulle kräva det, utan nu kan ta det per telefon istället.

Det som var obehagligt var att det just var polisen i västerort, för det var länge sen jag  hade med dom att göra. Jag hade inte blivit chockad om det var söderorts eller norrmalmspolisen... Jag vet fortfarande inte riktigt vad det handlar om mer än att det är narkotikarelaterat. Det är två brott som dom utreder mig för och jag kommer bli uppringd för delgivning och förhör imorgon igen.  Han sa att polisen hittat vad som kunde tänkas vara narkotika under visitering. Att dom skickat det på analys, så antagligen har han sökt mig ända sen han fått svaren från labb. Det innebär alltså att det värsta har hänt. Det jag hade fruktat ett tag nu. Jag trodde jag hade sluppit undan, att jag hade haft tur och att dom inte hittat något. Jag vet inte vilka tillfällen det här gäller, eller om det bara är ett innehav och att det andra bara är ringa n-brott för eget bruk. Jag vet inte.. Jag vet bara att vilket innehav det nu än är som dom får dit mig på, så är det flera ggr större än dom jag blivit dömd för tidigare, tillsammans. Det betyder att jag antagligen får sitta inne ett litet tag framöver..

Sista rättegången var jag en hårsmån från att dömmas till fängelse, dom har tydligen höjt straffen för narkotikabrott. Men pga min ålder och situation så slapp jag undan det, men dom var noga med att varna mig för att det skulle bli fängelse nästa gång. Då skulle jag tas för en "återfallsförsbrytare"..