Kom aldeles nyss tillbaka från akuten. Behövde sy ihop snittet på vänster underam med 4 stygn. R hade tydligen gjort samma sak, så vi fick åka till akuten i Lindesberg i samma sjuktaxi.

Det var aldrig meningen att skära så djupt som jag råkade göra. Rakbladet var vassare än jag vad jag var beredd på, så första snittet delade upp huden så att köttet stack fram. Då insåg jag att jag kommer behövas sys, så jag försökte skära mig mer försiktigt. Jag skar mig i venen på armveckat och ristade in HELP på min underarm.

Är lite flummig i skrivande stund, fick två imovane från läkaren. Undersköterskan påpekade flera ggr att jag ska ta dom när jag var tillbaka på behandlingshemmet för att sova. Men jag tog ju förstås på en gång så fort hon vände sig om. Dessutom är jag fortfarande vaken och flummar på den precis som det inte var tänkt att man ska göra.

På väg ut så råkade jag skära mig när jag skulle ta upp ciggpaketet, eftersom rakbladet tydligen låg i fickan. Så jag droppade ner hela ingången till akuten med blod. Såg att det fanns gamla blodfläckar utanför ingången också. Blod rann mellan fingrarna och droppade från naglarna. Det fortsatte rinna över mobilen och min sjal.

Jag gillade det. Att stå nedblodad och ta en cigg , svälja ner imovane med sjukhus kaffe och vänta på taxin tillbaka.

Jag orkar inte skriva om hur mitt liv ser ut för tillfället och vad som rör sig i mitt huvud. Det är så rörigt, jag förstår inte ens själv riktigt hurdan situation jag befinner mig i.

Jag vet bara hur jag känner, och det är otäcka känslor jag bär på. Jag känner mig rädd och otrygg. Men mest av allt kvävd och hjälplös.

Kan inte ens beskriva vilken skit jag står i just nu, jag själv ser ju inget själv eftersom jag drunknar i den.

Det är plågsamt, för jag får ingenting gjort. Varken i teorin eller praktiken. Jag klarar inte av att planera enkla sysslor ens i min vardag. Hur ska jag då komma vidare i livet?

Handlingsförlamning

Jag behöver så mycket hjälp som jag inte får.

Jag önskar att jag hade börjat med heroin mycket tidigare

innan jag började strypa mig själv inne på toaletter

innan jag började boffa bensin och gas och lim

innan cigg och hårsprej och GHB

innan alkohol och hasch och hostmedicin

innan LVU och BUP och tabletter och självmordsbrev

så många år som har gått förlorade

som jag hade kunnat må bra istället

Mest av allt önskar jag att det fanns någonting annat

något i den här världen som kunde hjälpa mig

skänka mig den trygghet och läkande

som jag bara fått av heroin

***

Dom tror att jag älskar heroinet mer

och att jag hellre väljer heroin före allting annat

Dom tycker att det borde vara enkelt att välja

och att avstå från någonting så destruktivt

Men dom vet inte att det finns en del av mig

En del som jag inte vill förlora

Jag kan inte välja bort den jag är

och den jag blivit

När jag fann heroin, fann jag mig själv

och jag fann att jag var hel

Senaste veckorna har jag inte skrivit något i min blogg. Det har inte hänt något värt att skriva om riktigt. Jag har ju självklart mycket tankar och känslor, men det är ju sådant som jag har lite svårt att dela med mig utav. Ibland funderar jag på att radera bloggen bara, vill inte att en del av mig ska ligga uppe på internet. Jag brukar ju radera mina konton på olika sidor med ett års mellanrum ungefär..

Jag har haft en del kontakt med T sista tiden. Allt är som vanligt mellan oss. Vi chattar på msn och pratar i telefon, om allt och inget.. Vi kommer ingenstans som vanligt, men det känns som jag lär mig någonting nytt med henne varje dag. Om mig själv, om livet och om världen. Jag tror att jag gillar relationen till henne, eftersom den stärker mig som individ. Om jag tappar bort mig själv känns det som jag hittar tillbaka till den jag vill vara när jag pratar med henne, även om det ända vi säger till varandra är helt oförståeligt. Vi har så mycket gamla och nya internskämt att vi snart kommer att ha utvecklat ett nytt språk. (Kommer aldrig att gloma min egen espråk)

Iallafall... Ibland så kan det vara lite förvirrande också. För samtidigt som jag blir tryggare i mig själv tillsammans med henne, så är hon den som gör mig mest osäker på min egen person också. Jag har en sådan stark sympati med henne att jag ibland inte vet vem som är vem. Hennes känslor känns som mina, hennes problem, hennes historier, minnen och liv. Jag kan ibland tro att saker som hon bara har berättat för mig, har hänt mig själv även fast jag inte varit med vid själva tillfället. Jag bär liksom hennes minnesbilder inom mig och dom är så tydliga att jag just nu kan gå tillbaka till dom och uppleva dom igen. T.o.m hennes barn känns som om dom vore relaterade till mig på något sätt. Hela hennes liv har blivit en del av mitt liv, och allting har färger och smak och lukter som om det vore mitt eget. Vi har ju varit goda vänner i flera år nu, och det kanske är så att under den här tiden har en del av mig vuxit fram, en flytande del som till viss del består också av henne, eller vad hon innebär för mig rättare sagt.

Jag tror att jag trivs med T eftersom vi har mycket gemensamt. Jag tänker främst nu på att hon, som jag, är en väldigt annorlunda person. Det kan ju vara både bra och dåligt, så det ligger ingen värdering i det när jag säger så. Alla människor är unika, det är självklart. Men jag tror att hon är en av dom rätt få personer som är lika konstiga som jag själv. Hon utgör en egen sort kan man säga, jag har aldrig träffat någon som påminner om henne. Inte ens i närheten. Vi två själva påminner inte ens om varandra, även om vi kanske har en del liknande bekymmer. Jag vet inte vem som är mest missanpassad av oss två, men jag har en känsla av att det kan vara jag. Det spelar ingen roll, vi förstår varandra och det betyder mycket för mig som annars alltid känner mig missförstådd bland andra.

Jag har inte tänkt så mycket på värdsliga saker senaste tiden. Jag är inte närvarande i samhället, därav mitt ointresse för valet bl.a Jag både är av världen och inte. Jag ser världen i sin helhet, från ett fågelperspektiv märkligt nog.  Däremot har jag svårare för att ta till mig och vara närvarande i min omgivning på den plats jag i själva verket befinner mig. Det har blivit ointressant, för det känns som om min kropp är mitt hem som jag bär med mig överallt och att historien bara fortsätter på nya platser. Jag fäster mig inte vid saker, platser eller personer jag möter. Jag behöver inte göra det just nu, största delen av aktiviteten sker inom mig. Och för mig har tid och rum inte så stor betydelse. Jag har ägnat ungefär lika mycket tankar åt häxprocessen och mongolrikets utbredning i främre asien, som åt riksdagsvalet i Sverige 2010.. Det är ju sådant man kan läsa och dividera kring när man har tid. Så om någon tycker att jag har verkat frånvarande och svår att få tag i (eller isolerar mig som dom säger här på behandlingshemmet) så är det för att jag har mycket att tänka på helt enkelt.

Idag åkte vi från behandlingshemmet till en lantbruksgård som ligger inte så långt ifrån ... Det är en gård som ett ganska roligt par sköter. Dom har kor, hästar, får och hundar. Där finns även grönsaksodlingar,  bageri och ett antikvariat.

Det var verkligen intressant, för tydligen är dom till största del självförsörjande, och det är inte helt lätt i dagens samhälle. Så det var roligt att se att det finns människor som lever så och som klarar det. Det tycker jag är beundransvärt. Jag önskar att jag hade den beslutsamheten och energin för att leva så, ett enligt mig rättfärdigt liv. Nu vet inte jag om deras ambition är att leva oberoende av industrier och vägra bidra till konsumtionsamhället där ägande värderas högre än rättvisa och liv. Men det spelar ingen roll, det är ganska häftigt ändå att dom tillverkar sin egen mat från sin egen och närliggande gårdar. Det är hårt arbete dom utför, jag önskar fler kunde bli inspererade att leva på ett mer naturligt sätt. Att leva i samråd med naturen, alltså djur, växter och människor. Istället för att suga ut hela sin omvärld på resurser för att själv kunna äta och äga och äta och äga och varva det med att löneslava för att kunna upprätthålla den här livsstilen. 

Är det meningen att vi ska leva så? Jag menar, eftersom vi har kommit till detta trots allt.. Är det meningen?

Eller är meningen att vi ska lära oss av våra egna misstag och lösa problemen som mänskligheten själv skapat?

Jag vet inte... Jag önskar att jag trodde på gud, det skulle ha varit mycket enklare för mig.

Snälla, jag vill ha ett liv. Jag vill inte veta var jag kan shoppa för vrakpriser i Barcelona. Jag skiter fullständigt i vem fan som var trendigast på emmygalan. Jag vill inte veta vilka höst accessoarer jag "inte kan vara utan". Jag vill slippa se Anna Anka, Kungafamiljen eller BlondinBella varje gång jag öppnar en tidning. Jag vill verkligen inte sitta fem minuter framför TV:n och hitta ännu fler anledningar till att det är bättre att vara död än att leva såhär. Det är en skam att vara värsterlänning idag, hela skiten står mig upp i halsen.. Varför bli förvånad över att folk väljer att knarka?

Jag och myndigheter... Det kanske inte behövs sägas så mycket mer som beskriver mina känslor för dom. Att jag döpt min blogg till "fuck the law" säger väl sig självt. Finns få saker i livet som gör mig mer sorgsen och uppgiven. Inte bara för att dom har makt att styra och beränsa våra liv, men även för att jag inte står ut med mig själv i min relation till dom. Jag gillar inte den person jag blir när jag är i kontakt med alla dessa myndighetspersoner. Tidigare trodde jag att det var fel på dom, att dom var respektlösa maktmissbrukare och att det var därför som jag kände sådan avsky för dom. Jag tycker fortfarande att det stämmer i de flesta fall, men nu har jag förstått att mycket av min avsky även beror på mig själv. Dom tar fram de värsta tänkbara sidorna hos mig. Jag hatar den jag blir när jag tvingas att ha med dom att göra. Jag blir trotsig, otrevlig och fruktansvärt ful i mun. Jag ljuger och beter mig på ett sätt som jag aldrig annars skulle göra. Jag har ingen avsikt att försöka ändra på det heller för det är ganska förståeligt att man reagerar så i dom situationer jag har hamnat i hittils. Dessutom så anser jag att man har en viss rätt att ljuga för myndigheter, det ser inte jag som verkliga lögner. Jag försöker snarare att hålla mig undan från dom och undvika att ha med dom att göra.

Något av det värsta som jag vet måste vara; när en myndighet har försökt att nå mig en längre tid, så länge att jag inte längre kan minnas varför jag undviker dom utan bara gör det för att slippa bli påmind, och från ingenstans en dag så får dom fatt i en. Som en plötslig spark i magen hinner verkligheten ifatt en .. Jag undrar hur det kommer sig att jag känner mig så förföljd, utan att ens vara särskilt kriminell... Är det verkligen rättvist?

Västerortspolisen ringde idag till behandlingshemmet och sökte mig. Det sög till i magen när personalen berättade det för mig. Det kändes skönt att ändå vara här då, som om jag ändå var beskyddad till viss del. Även för att jag då slipper åka på förhör om dom skulle kräva det, utan nu kan ta det per telefon istället.

Det som var obehagligt var att det just var polisen i västerort, för det var länge sen jag  hade med dom att göra. Jag hade inte blivit chockad om det var söderorts eller norrmalmspolisen... Jag vet fortfarande inte riktigt vad det handlar om mer än att det är narkotikarelaterat. Det är två brott som dom utreder mig för och jag kommer bli uppringd för delgivning och förhör imorgon igen.  Han sa att polisen hittat vad som kunde tänkas vara narkotika under visitering. Att dom skickat det på analys, så antagligen har han sökt mig ända sen han fått svaren från labb. Det innebär alltså att det värsta har hänt. Det jag hade fruktat ett tag nu. Jag trodde jag hade sluppit undan, att jag hade haft tur och att dom inte hittat något. Jag vet inte vilka tillfällen det här gäller, eller om det bara är ett innehav och att det andra bara är ringa n-brott för eget bruk. Jag vet inte.. Jag vet bara att vilket innehav det nu än är som dom får dit mig på, så är det flera ggr större än dom jag blivit dömd för tidigare, tillsammans. Det betyder att jag antagligen får sitta inne ett litet tag framöver..

Sista rättegången var jag en hårsmån från att dömmas till fängelse, dom har tydligen höjt straffen för narkotikabrott. Men pga min ålder och situation så slapp jag undan det, men dom var noga med att varna mig för att det skulle bli fängelse nästa gång. Då skulle jag tas för en "återfallsförsbrytare"..

Jag har självklart glömt lösenordet till min blogg, så nu har jag gjort en helt ny.

Här kommer jag väl antagligen att skriva om allt och inget.

Jag tycker om att skriva, men jag upplever inte mig själv som en typisk bloggare. Det är ganska ointressant med bloggar. Men utifall någon skulle vara intresserad så kan man följa mig här.