Läkaren som sydde ihop oss på akuten igår var jättebra. Han var rätt ung och ganska snygg faktiskt.

Från början fick vi ganska dåligt bemötande av personalen, jag hörde hur dom pratade om oss när dom trodde att vi inte hörde. "...skär sig med flit och kommer in hit på en gång, vilket sätt!" och så var dom jätte irriterade på att vi inte hade legitimation med oss.

Men läkaren bemötte oss väldigt mänskligt och förstående. Han frågade lite om varför jag hade skurit mig och hur jag mådde. Jag betedde mig så konstigt, undvek ögonkontakt och skakade och pratade som ett efterblivet barn. Han frågade om jag har någon diagnos? Inte än svarade jag.

Han hade ett varsitt samtal med mig och R efter att vi hade sytts. Han var orolig, och frågade mycket om jag hade självmordstankar eller planer på att ta mitt liv. Jag förstod ju att han har ett visst ansvar när han han släpper ut oss, ifall vi skulle hitta på något ännu värre. Han erbjöd mig att bli bedömd av en psykiatriker och möjligtvis inläggning. Men jag sa att han kunde vara lugn.

R vet jag inte vad hon sa, men henne ville han inte släppa iväg så lätt. Så hon skickades med taxi till örebro för bedömning och blev inlagd.

Jag kännde mig ganska nöjd. Nu vet jag hur man gör för att få hjälp om man någon gång blir desperat och det inte finns någon som lyssnar på en. Jag vill hellre bli bedömd och inlagd i Uppsala som är det landsting som jag tillhör. För där skulle jag kunna forstsätta inom öppenvården för bl.a utredningar och även avsluta min påbörjade ADHD utredning.

Kom aldeles nyss tillbaka från akuten. Behövde sy ihop snittet på vänster underam med 4 stygn. R hade tydligen gjort samma sak, så vi fick åka till akuten i Lindesberg i samma sjuktaxi.

Det var aldrig meningen att skära så djupt som jag råkade göra. Rakbladet var vassare än jag vad jag var beredd på, så första snittet delade upp huden så att köttet stack fram. Då insåg jag att jag kommer behövas sys, så jag försökte skära mig mer försiktigt. Jag skar mig i venen på armveckat och ristade in HELP på min underarm.

Är lite flummig i skrivande stund, fick två imovane från läkaren. Undersköterskan påpekade flera ggr att jag ska ta dom när jag var tillbaka på behandlingshemmet för att sova. Men jag tog ju förstås på en gång så fort hon vände sig om. Dessutom är jag fortfarande vaken och flummar på den precis som det inte var tänkt att man ska göra.

På väg ut så råkade jag skära mig när jag skulle ta upp ciggpaketet, eftersom rakbladet tydligen låg i fickan. Så jag droppade ner hela ingången till akuten med blod. Såg att det fanns gamla blodfläckar utanför ingången också. Blod rann mellan fingrarna och droppade från naglarna. Det fortsatte rinna över mobilen och min sjal.

Jag gillade det. Att stå nedblodad och ta en cigg , svälja ner imovane med sjukhus kaffe och vänta på taxin tillbaka.

Jag orkar inte skriva om hur mitt liv ser ut för tillfället och vad som rör sig i mitt huvud. Det är så rörigt, jag förstår inte ens själv riktigt hurdan situation jag befinner mig i.

Jag vet bara hur jag känner, och det är otäcka känslor jag bär på. Jag känner mig rädd och otrygg. Men mest av allt kvävd och hjälplös.

Kan inte ens beskriva vilken skit jag står i just nu, jag själv ser ju inget själv eftersom jag drunknar i den.

Det är plågsamt, för jag får ingenting gjort. Varken i teorin eller praktiken. Jag klarar inte av att planera enkla sysslor ens i min vardag. Hur ska jag då komma vidare i livet?

Handlingsförlamning

Jag behöver så mycket hjälp som jag inte får.

Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.

Det är ju skrivet: »Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap?

Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro.

***

Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att han skall kunna bliva vis.

Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju skrivet: »Han fångar de visa i deras klokskap»;

***

Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi ju blivit för världen, för både änglar och människor.

Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro föraktade.

Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist,

vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;

man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt.

Jag sover halva dagarna, och den andra halvan av mina dagar spenderar jag med att inte få saker och ting gjorda!

Det första jag gör när jag vaknar är att sitta på verandan i kylan och röka ett par cigg med en kopp socker med kaffe. Sen spenderar jag undefär någon halvtimme med att plocka bort skinnet från mina läppar och bita loss huden kring naglarna tills det att det börjar blöda. Sen försöker jag samla mina tankar medans jag slickar lite på såren kring munnen och naglarna och ångrar mig över varför jag inte kan sluta pilla och riva bort skinn. Men det känns ju avkopplande medans jag gör det, och så fort det har börjat läka lite framåt dagen så hittar jag nya hudflisor att riva vidare på när jag behöver lite avkoppling.

Men det är inte mitt största problem. Det som stör mig mest med mig själv i vardagen är att jag är så förvirrad. Jag går runt och vet inte varifrån jag kommer, vart jag är på väg. Jag vet ju VEM jag är, i mig själv, men jag vet inte var jag hör hemma. Jag är inte ens helt säker på avd jag heter ibland? Jag vet inte hur mycket klockan är, jag kan titta på klockan ett tiotal gånger innan jag börjar få en uppfattning om vad det egentligen innebär, och då har ju redan tiden hunnit förlyta och det gör mig ännu mer disorienterad. Dagar och datum och tillochmed år känns påhittade och har inte så stor betydelse för mig. Årstiderna skiftar och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag fyllde ju 23 nyligen, men det spelar inte så stor roll heller.

Det som känns mest handikappande med min förvirring är ju att allting tar så jävla lång tid för mig. Jag önskar att dagarna var längre så att jag kunde leva i min egen takt utan att känna mig trög. Jag har märkt att jag har börjat ljuga för att slippa avslöja hur jävla trög jag är egentligen. Jag ljuger även för att slippa förklara varför jag väljer att ta så mycket avstånd från folk och från att påbörja aktiviteter. Det känns som att jag inte har energi till något och när jag står inför en uppgift som kräver koncentration eller planering så avstår jag hellre. Men det allra jobbigaste i mitt liv, är hur jag hela tiden tappar bort allting. Jag tappar bort tiden, mig själv, mina tankar, mina saker. Jag kan gå in och ut ut mitt rum 4-5 gånger, fram och tillbaka, innan jag kommer på vad det är som jag egentligen letar efter. Det känns som min hjärna kortsluter ibland eftersom jag blir så stressad. Och då kan jag börja leta i garderoben, fast det som jag egentligen hade tänkt att göra var att öppna posten eller någonting helt annat. Jag känner mig så jävla lost och jag vet inte vad det är för fel på mig.

Senaste veckorna har jag inte skrivit något i min blogg. Det har inte hänt något värt att skriva om riktigt. Jag har ju självklart mycket tankar och känslor, men det är ju sådant som jag har lite svårt att dela med mig utav. Ibland funderar jag på att radera bloggen bara, vill inte att en del av mig ska ligga uppe på internet. Jag brukar ju radera mina konton på olika sidor med ett års mellanrum ungefär..

Jag har haft en del kontakt med T sista tiden. Allt är som vanligt mellan oss. Vi chattar på msn och pratar i telefon, om allt och inget.. Vi kommer ingenstans som vanligt, men det känns som jag lär mig någonting nytt med henne varje dag. Om mig själv, om livet och om världen. Jag tror att jag gillar relationen till henne, eftersom den stärker mig som individ. Om jag tappar bort mig själv känns det som jag hittar tillbaka till den jag vill vara när jag pratar med henne, även om det ända vi säger till varandra är helt oförståeligt. Vi har så mycket gamla och nya internskämt att vi snart kommer att ha utvecklat ett nytt språk. (Kommer aldrig att gloma min egen espråk)

Iallafall... Ibland så kan det vara lite förvirrande också. För samtidigt som jag blir tryggare i mig själv tillsammans med henne, så är hon den som gör mig mest osäker på min egen person också. Jag har en sådan stark sympati med henne att jag ibland inte vet vem som är vem. Hennes känslor känns som mina, hennes problem, hennes historier, minnen och liv. Jag kan ibland tro att saker som hon bara har berättat för mig, har hänt mig själv även fast jag inte varit med vid själva tillfället. Jag bär liksom hennes minnesbilder inom mig och dom är så tydliga att jag just nu kan gå tillbaka till dom och uppleva dom igen. T.o.m hennes barn känns som om dom vore relaterade till mig på något sätt. Hela hennes liv har blivit en del av mitt liv, och allting har färger och smak och lukter som om det vore mitt eget. Vi har ju varit goda vänner i flera år nu, och det kanske är så att under den här tiden har en del av mig vuxit fram, en flytande del som till viss del består också av henne, eller vad hon innebär för mig rättare sagt.

Jag tror att jag trivs med T eftersom vi har mycket gemensamt. Jag tänker främst nu på att hon, som jag, är en väldigt annorlunda person. Det kan ju vara både bra och dåligt, så det ligger ingen värdering i det när jag säger så. Alla människor är unika, det är självklart. Men jag tror att hon är en av dom rätt få personer som är lika konstiga som jag själv. Hon utgör en egen sort kan man säga, jag har aldrig träffat någon som påminner om henne. Inte ens i närheten. Vi två själva påminner inte ens om varandra, även om vi kanske har en del liknande bekymmer. Jag vet inte vem som är mest missanpassad av oss två, men jag har en känsla av att det kan vara jag. Det spelar ingen roll, vi förstår varandra och det betyder mycket för mig som annars alltid känner mig missförstådd bland andra.

Jag har inte tänkt så mycket på värdsliga saker senaste tiden. Jag är inte närvarande i samhället, därav mitt ointresse för valet bl.a Jag både är av världen och inte. Jag ser världen i sin helhet, från ett fågelperspektiv märkligt nog.  Däremot har jag svårare för att ta till mig och vara närvarande i min omgivning på den plats jag i själva verket befinner mig. Det har blivit ointressant, för det känns som om min kropp är mitt hem som jag bär med mig överallt och att historien bara fortsätter på nya platser. Jag fäster mig inte vid saker, platser eller personer jag möter. Jag behöver inte göra det just nu, största delen av aktiviteten sker inom mig. Och för mig har tid och rum inte så stor betydelse. Jag har ägnat ungefär lika mycket tankar åt häxprocessen och mongolrikets utbredning i främre asien, som åt riksdagsvalet i Sverige 2010.. Det är ju sådant man kan läsa och dividera kring när man har tid. Så om någon tycker att jag har verkat frånvarande och svår att få tag i (eller isolerar mig som dom säger här på behandlingshemmet) så är det för att jag har mycket att tänka på helt enkelt.

Jag har självklart glömt lösenordet till min blogg, så nu har jag gjort en helt ny.

Här kommer jag väl antagligen att skriva om allt och inget.

Jag tycker om att skriva, men jag upplever inte mig själv som en typisk bloggare. Det är ganska ointressant med bloggar. Men utifall någon skulle vara intresserad så kan man följa mig här.