Baby Borderlines blogg:

http://rosarutig.blogg.se/

Hjälp tycks vara rubriken på det här avsnittet i mitt liv.

Hjälp som jag önskar att jag fick.

Hjälp som jag behöver.

Hjälp som jag får och som jag lever på.

Hjälp som jag inte får.

Hjälp som jag inte kan eller klarar att be om.

Hjälp som jag får men inte behöver.

Hjälp som jag inte har

men som jag önskar att jag kunde ge

till min dotter

mig själv

min bror

min syster

mina vänner

min omvärld

Läkaren som sydde ihop oss på akuten igår var jättebra. Han var rätt ung och ganska snygg faktiskt.

Från början fick vi ganska dåligt bemötande av personalen, jag hörde hur dom pratade om oss när dom trodde att vi inte hörde. "...skär sig med flit och kommer in hit på en gång, vilket sätt!" och så var dom jätte irriterade på att vi inte hade legitimation med oss.

Men läkaren bemötte oss väldigt mänskligt och förstående. Han frågade lite om varför jag hade skurit mig och hur jag mådde. Jag betedde mig så konstigt, undvek ögonkontakt och skakade och pratade som ett efterblivet barn. Han frågade om jag har någon diagnos? Inte än svarade jag.

Han hade ett varsitt samtal med mig och R efter att vi hade sytts. Han var orolig, och frågade mycket om jag hade självmordstankar eller planer på att ta mitt liv. Jag förstod ju att han har ett visst ansvar när han han släpper ut oss, ifall vi skulle hitta på något ännu värre. Han erbjöd mig att bli bedömd av en psykiatriker och möjligtvis inläggning. Men jag sa att han kunde vara lugn.

R vet jag inte vad hon sa, men henne ville han inte släppa iväg så lätt. Så hon skickades med taxi till örebro för bedömning och blev inlagd.

Jag kännde mig ganska nöjd. Nu vet jag hur man gör för att få hjälp om man någon gång blir desperat och det inte finns någon som lyssnar på en. Jag vill hellre bli bedömd och inlagd i Uppsala som är det landsting som jag tillhör. För där skulle jag kunna forstsätta inom öppenvården för bl.a utredningar och även avsluta min påbörjade ADHD utredning.

Kom aldeles nyss tillbaka från akuten. Behövde sy ihop snittet på vänster underam med 4 stygn. R hade tydligen gjort samma sak, så vi fick åka till akuten i Lindesberg i samma sjuktaxi.

Det var aldrig meningen att skära så djupt som jag råkade göra. Rakbladet var vassare än jag vad jag var beredd på, så första snittet delade upp huden så att köttet stack fram. Då insåg jag att jag kommer behövas sys, så jag försökte skära mig mer försiktigt. Jag skar mig i venen på armveckat och ristade in HELP på min underarm.

Är lite flummig i skrivande stund, fick två imovane från läkaren. Undersköterskan påpekade flera ggr att jag ska ta dom när jag var tillbaka på behandlingshemmet för att sova. Men jag tog ju förstås på en gång så fort hon vände sig om. Dessutom är jag fortfarande vaken och flummar på den precis som det inte var tänkt att man ska göra.

På väg ut så råkade jag skära mig när jag skulle ta upp ciggpaketet, eftersom rakbladet tydligen låg i fickan. Så jag droppade ner hela ingången till akuten med blod. Såg att det fanns gamla blodfläckar utanför ingången också. Blod rann mellan fingrarna och droppade från naglarna. Det fortsatte rinna över mobilen och min sjal.

Jag gillade det. Att stå nedblodad och ta en cigg , svälja ner imovane med sjukhus kaffe och vänta på taxin tillbaka.

Jag orkar inte skriva om hur mitt liv ser ut för tillfället och vad som rör sig i mitt huvud. Det är så rörigt, jag förstår inte ens själv riktigt hurdan situation jag befinner mig i.

Jag vet bara hur jag känner, och det är otäcka känslor jag bär på. Jag känner mig rädd och otrygg. Men mest av allt kvävd och hjälplös.

Kan inte ens beskriva vilken skit jag står i just nu, jag själv ser ju inget själv eftersom jag drunknar i den.

Det är plågsamt, för jag får ingenting gjort. Varken i teorin eller praktiken. Jag klarar inte av att planera enkla sysslor ens i min vardag. Hur ska jag då komma vidare i livet?

Handlingsförlamning

Jag behöver så mycket hjälp som jag inte får.

Jag önskar att jag hade börjat med heroin mycket tidigare

innan jag började strypa mig själv inne på toaletter

innan jag började boffa bensin och gas och lim

innan cigg och hårsprej och GHB

innan alkohol och hasch och hostmedicin

innan LVU och BUP och tabletter och självmordsbrev

så många år som har gått förlorade

som jag hade kunnat må bra istället

Mest av allt önskar jag att det fanns någonting annat

något i den här världen som kunde hjälpa mig

skänka mig den trygghet och läkande

som jag bara fått av heroin

***

Dom tror att jag älskar heroinet mer

och att jag hellre väljer heroin före allting annat

Dom tycker att det borde vara enkelt att välja

och att avstå från någonting så destruktivt

Men dom vet inte att det finns en del av mig

En del som jag inte vill förlora

Jag kan inte välja bort den jag är

och den jag blivit

När jag fann heroin, fann jag mig själv

och jag fann att jag var hel

Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.

Det är ju skrivet: »Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap?

Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro.

***

Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att han skall kunna bliva vis.

Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju skrivet: »Han fångar de visa i deras klokskap»;

***

Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi ju blivit för världen, för både änglar och människor.

Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro föraktade.

Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist,

vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;

man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt.

Idag åkte jag tillsammans med min kontaktperson till Stockholm på förhandling i Stockholms Tingsrätt. Jag var åtalad för Narkotikabrott av normalgraden (innehav av 0.21g H). Jag hade oroat mig över den här rättegången ända sedan jag fick veta att brottsutredningen antagligen skulle leda till åtal. Tydligen så var det inte alls länge sedan som man höjde straffskalan för sådana här brott, så jag riskerade att dömas till fängelse upp till 1 månad och 14 dagar. Men eftersom jag har varit drogfri nu sedan brottet skedde och dessutom vistas på Behandlingshem för mina problem, så fick jag "en till chans", som dom uttryckte det. Nästa gång skulle det inte bli något annat än fängelsestraff. Men denna gång blev det bara fortsatt skyddstillsyn med övervakning, ett år fram efter dommen. Min övervakare hade också skrivit ett utlåtande om att hon tyckte att fängelsestraff inte är lämpligt, då det kunde störa min behandling. Hon nämnde även att jag INTE var lämplig för samhällstjänst. Eftersom jag saknar inkomst så fick jag inte böter heller, mer än dom 500 kr som man alltid får betala till brottsofferfonden. Advokaten var samma som jag hade i sommras på ett liknande brottmål. En gammal vän till mig var också på plats, jag hade inte träffat henne på länge. Hon satt i publiken tillsammans med en grupp studenter som var där i utbildningssyfte. Jag undrar vad dom tänkte om mig egentligen.

Jag kunde inte hålla mig från att börja fnissa ibland, jag har så svårt att ta rätten seriöst. Jag vet ju att dom har makt över mig, men det är ändå skrattretande att dom sitter och talar om för andra vad som är RÄTT och FEL, och dessutom tar sig själva på så stort allvar. Det jag ser framför mig när jag har varit på rättegångar är en grupp rådsmän från medeltiden som samlas på en kulle för att göra upp när någon har ertappats med häxeri eller när det pågår en tvist om vilen tupp som tillhör vem. Det har i alla tider funnit människor som anser sig ha rätt att tvinga på andra deras uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Det tycker jag är ganska komiskt. Jag tror dom allra flesta har en mer eller minde klar bild av vad man bör inte bör göra, och att man kan hitta svaren inom sig själv. Ju mer befriad man är från normer och uppdiktade "sanningar"(religion, lagar) dessto lättare blir det att själv göra värderingar. Jag har många gånger handlat på - vad jag själv anser är - fel sätt, och jag har ofta ångrat mig och kanske t.o.m lärt mig från dom misstagen. Det här sk. brottet hör inte dit tycker jag, jag har inte skadat någon genom att inneha narkotika. Däremot är det lagen som skadar samhället och framförallt mig i det här fallet. Så tacksam kan jag inte säga att jag är. Lättad kanske, över att jag kom smidigt undan. Men jag kommer att in i det sista fortsätta med att inte respektera lagen. Kanske jag för det mesta kommer leva inom lagens ramar, men det är isåfall helt oavsiktligt. Om jag någon gång bryter mot den så är det antagligen för att jag anser att jag har förmågan att själv avgöra hur jag bör leva mitt liv.

Befria Människan!