Jag sover halva dagarna, och den andra halvan av mina dagar spenderar jag med att inte få saker och ting gjorda!

Det första jag gör när jag vaknar är att sitta på verandan i kylan och röka ett par cigg med en kopp socker med kaffe. Sen spenderar jag undefär någon halvtimme med att plocka bort skinnet från mina läppar och bita loss huden kring naglarna tills det att det börjar blöda. Sen försöker jag samla mina tankar medans jag slickar lite på såren kring munnen och naglarna och ångrar mig över varför jag inte kan sluta pilla och riva bort skinn. Men det känns ju avkopplande medans jag gör det, och så fort det har börjat läka lite framåt dagen så hittar jag nya hudflisor att riva vidare på när jag behöver lite avkoppling.

Men det är inte mitt största problem. Det som stör mig mest med mig själv i vardagen är att jag är så förvirrad. Jag går runt och vet inte varifrån jag kommer, vart jag är på väg. Jag vet ju VEM jag är, i mig själv, men jag vet inte var jag hör hemma. Jag är inte ens helt säker på avd jag heter ibland? Jag vet inte hur mycket klockan är, jag kan titta på klockan ett tiotal gånger innan jag börjar få en uppfattning om vad det egentligen innebär, och då har ju redan tiden hunnit förlyta och det gör mig ännu mer disorienterad. Dagar och datum och tillochmed år känns påhittade och har inte så stor betydelse för mig. Årstiderna skiftar och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag fyllde ju 23 nyligen, men det spelar inte så stor roll heller.

Det som känns mest handikappande med min förvirring är ju att allting tar så jävla lång tid för mig. Jag önskar att dagarna var längre så att jag kunde leva i min egen takt utan att känna mig trög. Jag har märkt att jag har börjat ljuga för att slippa avslöja hur jävla trög jag är egentligen. Jag ljuger även för att slippa förklara varför jag väljer att ta så mycket avstånd från folk och från att påbörja aktiviteter. Det känns som att jag inte har energi till något och när jag står inför en uppgift som kräver koncentration eller planering så avstår jag hellre. Men det allra jobbigaste i mitt liv, är hur jag hela tiden tappar bort allting. Jag tappar bort tiden, mig själv, mina tankar, mina saker. Jag kan gå in och ut ut mitt rum 4-5 gånger, fram och tillbaka, innan jag kommer på vad det är som jag egentligen letar efter. Det känns som min hjärna kortsluter ibland eftersom jag blir så stressad. Och då kan jag börja leta i garderoben, fast det som jag egentligen hade tänkt att göra var att öppna posten eller någonting helt annat. Jag känner mig så jävla lost och jag vet inte vad det är för fel på mig.

Senaste veckorna har jag inte skrivit något i min blogg. Det har inte hänt något värt att skriva om riktigt. Jag har ju självklart mycket tankar och känslor, men det är ju sådant som jag har lite svårt att dela med mig utav. Ibland funderar jag på att radera bloggen bara, vill inte att en del av mig ska ligga uppe på internet. Jag brukar ju radera mina konton på olika sidor med ett års mellanrum ungefär..

Jag har haft en del kontakt med T sista tiden. Allt är som vanligt mellan oss. Vi chattar på msn och pratar i telefon, om allt och inget.. Vi kommer ingenstans som vanligt, men det känns som jag lär mig någonting nytt med henne varje dag. Om mig själv, om livet och om världen. Jag tror att jag gillar relationen till henne, eftersom den stärker mig som individ. Om jag tappar bort mig själv känns det som jag hittar tillbaka till den jag vill vara när jag pratar med henne, även om det ända vi säger till varandra är helt oförståeligt. Vi har så mycket gamla och nya internskämt att vi snart kommer att ha utvecklat ett nytt språk. (Kommer aldrig att gloma min egen espråk)

Iallafall... Ibland så kan det vara lite förvirrande också. För samtidigt som jag blir tryggare i mig själv tillsammans med henne, så är hon den som gör mig mest osäker på min egen person också. Jag har en sådan stark sympati med henne att jag ibland inte vet vem som är vem. Hennes känslor känns som mina, hennes problem, hennes historier, minnen och liv. Jag kan ibland tro att saker som hon bara har berättat för mig, har hänt mig själv även fast jag inte varit med vid själva tillfället. Jag bär liksom hennes minnesbilder inom mig och dom är så tydliga att jag just nu kan gå tillbaka till dom och uppleva dom igen. T.o.m hennes barn känns som om dom vore relaterade till mig på något sätt. Hela hennes liv har blivit en del av mitt liv, och allting har färger och smak och lukter som om det vore mitt eget. Vi har ju varit goda vänner i flera år nu, och det kanske är så att under den här tiden har en del av mig vuxit fram, en flytande del som till viss del består också av henne, eller vad hon innebär för mig rättare sagt.

Jag tror att jag trivs med T eftersom vi har mycket gemensamt. Jag tänker främst nu på att hon, som jag, är en väldigt annorlunda person. Det kan ju vara både bra och dåligt, så det ligger ingen värdering i det när jag säger så. Alla människor är unika, det är självklart. Men jag tror att hon är en av dom rätt få personer som är lika konstiga som jag själv. Hon utgör en egen sort kan man säga, jag har aldrig träffat någon som påminner om henne. Inte ens i närheten. Vi två själva påminner inte ens om varandra, även om vi kanske har en del liknande bekymmer. Jag vet inte vem som är mest missanpassad av oss två, men jag har en känsla av att det kan vara jag. Det spelar ingen roll, vi förstår varandra och det betyder mycket för mig som annars alltid känner mig missförstådd bland andra.

Jag har inte tänkt så mycket på värdsliga saker senaste tiden. Jag är inte närvarande i samhället, därav mitt ointresse för valet bl.a Jag både är av världen och inte. Jag ser världen i sin helhet, från ett fågelperspektiv märkligt nog.  Däremot har jag svårare för att ta till mig och vara närvarande i min omgivning på den plats jag i själva verket befinner mig. Det har blivit ointressant, för det känns som om min kropp är mitt hem som jag bär med mig överallt och att historien bara fortsätter på nya platser. Jag fäster mig inte vid saker, platser eller personer jag möter. Jag behöver inte göra det just nu, största delen av aktiviteten sker inom mig. Och för mig har tid och rum inte så stor betydelse. Jag har ägnat ungefär lika mycket tankar åt häxprocessen och mongolrikets utbredning i främre asien, som åt riksdagsvalet i Sverige 2010.. Det är ju sådant man kan läsa och dividera kring när man har tid. Så om någon tycker att jag har verkat frånvarande och svår att få tag i (eller isolerar mig som dom säger här på behandlingshemmet) så är det för att jag har mycket att tänka på helt enkelt.

Jag börjar faktist tro på att det är meningen att jag ska leva, iallafall ett tag till. Jag vet inte ifall jag verkligen är så tacksam som jag borde vara över att jag har överlevt hittlis. Men jag jag kan iallafall acceptera att det kanske finns en mening bakom det. Jag vet inte exakt hur många gånger jag har varit nära döden på olika sätt. Överdos har ju en betydelse för en annan. För mig betyder det inte mer än att man fått i sig mer än vad man behöver-av vad det nu än är. Det händer ju titt som tätt och behöver inte betyda att man på något sätt är nära döden.

Men så har det ju hänt vid några tillfällen att jag överdoserat så pass att jag faktist är osäker på om jag hade överlevt om jag inte hade fått hjälp. Jag vet ju efteråt hur illa det har varit, t.ex så vet jag att dom gånger jag blivit förd till akuten så var det i själva verket inte riktigt så illa som man försökte få det till. En gång som jag blev förd till häktet t.ex så körde dom först förbi psykakuten på St. Göran för att ge mig Narkanti, bara för att vara på den säkra sidan. Totalt onödigt enligt mig. Men det är klart, det ser ju ganska illa ut i mina journaler. Dom gånger jag verkligen svävade mellan liv och död blev jag aldrig förd till sjukhuset, utan jag hade väl så att säga turen att ha en person i närheten som vet hur man håller en vid liv. Bra det att jag överlevde, men samtidigt så har jag ju för varje gång förlorat lite av min respekt för döden. Det är märkligt att man inte reagerar starkare efter att man varit nära att dö i en överdos av heroin. Andra människor som klarar sig ur andra nära-döden-upplevelser blir ju traumatiserade för livet, och om inte så är dom iallafall tacksamma. Istället för att vara tacksam, är man istället oförskämd eller rentav förbannad för att någon jävel förstör ens sköna flum genom att väcka en till liv. Jag undrar vad det beror på? Vad händer med överlevnadsinstinkterna hos heroinister egentligen? Kanske begäret och kampen efter mer ersätter instinkten att överleva.. Jag vet inte. Liv blir heroin, och man jagar det som om man skulle dö annars. Det känns ju verkligen så. En del säger ju att när man väl överdoserar, att ju närmare döden man är dessto bättre mår man och att det värsta som kan hända en är att någon ska komma och ta en tillbaka från det där..

Fast, det var minst sagt traumatiskt sist det hände mig. Jag kan knappt beskriva hur otäckt det var. Jag vet inte om det var döden som var värst, eller om det var livet. Jag hade varit utan opiater i drygt en månad, så jag var ju medveten om risken. Första gången tog jag väldigt lite, just för att inte överdosera. Det var för mycket iallafall, nu i efterhand förstår jag att jag borde ha rökt horset istället. Jag kräktes, mådde illa och kliade sönder hela min kropp. Jag blev så besviken, kunde knappt fatta hur jag hade kunnat gå på den här skiten. Kunde inte minnas att det skulle kännas så äckligt.

Senare på kvällen var jag hos Lukas och Amina, jag satt/noddade/sov i soffan som vanligt. Jag fick den brillijanta iden att det var dags att ta igen. Så jag gorde det, och det är det sista jag minns. Kan tillägga att jag hade även tagit en halv roche 2a en stund innan, vilket kan ha bidragit till händelserna som följde. Jag har självklart inga egna minnen av hur dom försökte återuppliva mig, men dom berättade ju för mig efteråt. Amina hade varit i badrummet, och lukas satt som alltid framför datorn och var själv helt väck. Vid något tillfälle hade han vaknat till och vänt sig åt mitt håll och upptäckt att jag satt i en jättekonstig ställning. Jag hade varit blå i ansiktet och han hade ju förstått på en gång att jag fått i mig för mycket. Han visste ju också att jag varit utan en tid och därmed hade låg tolerans. Han hade klappat till mig, ibland behövs det bara så lite för att man ska vakna till. Men jag hade inte reagerat, han sa att han aldrig hade slagit någon så hårt som han slog mig då. Men ingenting hade hänt. Jag måste ha varit kliniskt död, jag måste haft en otroligt låg puls om jag ens hade det. Det har jag har aldrig frågat om dom undersökte. Han hämtade iskallt vatten och hällde över mig som man ska göra, men det hände ingenting. Amina hade kommit ut och sett mig och tyckte att dom skulle ringa ambulansen. Lukas hade fortsatt med hjärt-lung-räddning i 20 minuter till . Jag vet inte under hur lång tid jag var död, men jag kom tillbaka i samma ögonblick som jag drog luft in i mina lungor på egen hand. Det var en jättemärklig känsla. Jag såg ingenting, jag hörde ingenting, jag hade ingen kontroll över min kropp, jag visste inte var jag var, vem jag var, var jag kom ifrån eller var jag hade hamnat. Långt borta hörde jag något bekant, det var ett läte och först visste jag inte vad det var. Ljudet blev högre och kom närmare i samma takt som jag spreds ut från bröstet runt i min övriga kropp. När jag fyllde ut huvudet och ansiktet så kunde jag identifiera ljudet som gråt. Jag blev så förvånad när jag insåg att det kom från mig själv. Jag visste inte varför, för jag visste inte ens vad eller vem jag var. Vid det här laget var jag genomblöt, tilltyglad och säkert iskall. Jag var skräckslagen. Amina pratade med mig och Lukas satt framför mig och klappade mig på huvudet. Jag fattade ingenting, jag visste inte vem dom var. Lukas tittade jätteömt på mig som ett nyfött barn, precis som jag kände mig. Han frågade mig om jag minndes vad som hade hänt. Jag förstod inte vad han sa. Jag klev upp och sakta började verkligheten komma tillbaka till mig. Jag började minnas vem jag hade varit, jag var Linnea och jag hade nyss vaknat upp i en knarkarkvart. Men det var något som inte stämde. Allting var fel, alltihop känndes som ett misstag. Var detta verkligen Jag?

Jag grät fortfarande. Lukas förklarade för mig vad som hade inträffat, att jag hade överdoserat och slutat andas och att han försökt få liv i mig i 25 minuter. När jag insåg att jag hade varit död så förstod jag varför allting kändes olustigt. Jag kände mig som frankensteins monster borde ha känt sig när han väcktes till liv, att jag inte borde leva. I två timmar gick jag runt i lägenheten och grät. Det var svårt att förlika mig vid faktumet att det här var jag och att jag skulle leva det här livet. Det tog en lång stund innan jag landade i att bli Linnea återigen och acceptera att jag hade dött men skulle fortsätta att leva där jag hade slutat. Efter några timmar var allt som vanligt igen men jag var helt förstörd både fysiskt och psykiskt. Jag var sönder gråten och sönderspydd och dödstrött. Sen har jag faktist försökt att undvika att tänka på det. Det var så obehagligt och skrämmande, jag har aldrig känt en så stark ångest i hela mitt liv. Kanske inte sedan jag föddes, för det måste nästan vara lite så det känns att födas.

Idag åkte vi från behandlingshemmet till en lantbruksgård som ligger inte så långt ifrån ... Det är en gård som ett ganska roligt par sköter. Dom har kor, hästar, får och hundar. Där finns även grönsaksodlingar,  bageri och ett antikvariat.

Det var verkligen intressant, för tydligen är dom till största del självförsörjande, och det är inte helt lätt i dagens samhälle. Så det var roligt att se att det finns människor som lever så och som klarar det. Det tycker jag är beundransvärt. Jag önskar att jag hade den beslutsamheten och energin för att leva så, ett enligt mig rättfärdigt liv. Nu vet inte jag om deras ambition är att leva oberoende av industrier och vägra bidra till konsumtionsamhället där ägande värderas högre än rättvisa och liv. Men det spelar ingen roll, det är ganska häftigt ändå att dom tillverkar sin egen mat från sin egen och närliggande gårdar. Det är hårt arbete dom utför, jag önskar fler kunde bli inspererade att leva på ett mer naturligt sätt. Att leva i samråd med naturen, alltså djur, växter och människor. Istället för att suga ut hela sin omvärld på resurser för att själv kunna äta och äga och äta och äga och varva det med att löneslava för att kunna upprätthålla den här livsstilen. 

Är det meningen att vi ska leva så? Jag menar, eftersom vi har kommit till detta trots allt.. Är det meningen?

Eller är meningen att vi ska lära oss av våra egna misstag och lösa problemen som mänskligheten själv skapat?

Jag vet inte... Jag önskar att jag trodde på gud, det skulle ha varit mycket enklare för mig.

Snälla, jag vill ha ett liv. Jag vill inte veta var jag kan shoppa för vrakpriser i Barcelona. Jag skiter fullständigt i vem fan som var trendigast på emmygalan. Jag vill inte veta vilka höst accessoarer jag "inte kan vara utan". Jag vill slippa se Anna Anka, Kungafamiljen eller BlondinBella varje gång jag öppnar en tidning. Jag vill verkligen inte sitta fem minuter framför TV:n och hitta ännu fler anledningar till att det är bättre att vara död än att leva såhär. Det är en skam att vara värsterlänning idag, hela skiten står mig upp i halsen.. Varför bli förvånad över att folk väljer att knarka?

Jag och myndigheter... Det kanske inte behövs sägas så mycket mer som beskriver mina känslor för dom. Att jag döpt min blogg till "fuck the law" säger väl sig självt. Finns få saker i livet som gör mig mer sorgsen och uppgiven. Inte bara för att dom har makt att styra och beränsa våra liv, men även för att jag inte står ut med mig själv i min relation till dom. Jag gillar inte den person jag blir när jag är i kontakt med alla dessa myndighetspersoner. Tidigare trodde jag att det var fel på dom, att dom var respektlösa maktmissbrukare och att det var därför som jag kände sådan avsky för dom. Jag tycker fortfarande att det stämmer i de flesta fall, men nu har jag förstått att mycket av min avsky även beror på mig själv. Dom tar fram de värsta tänkbara sidorna hos mig. Jag hatar den jag blir när jag tvingas att ha med dom att göra. Jag blir trotsig, otrevlig och fruktansvärt ful i mun. Jag ljuger och beter mig på ett sätt som jag aldrig annars skulle göra. Jag har ingen avsikt att försöka ändra på det heller för det är ganska förståeligt att man reagerar så i dom situationer jag har hamnat i hittils. Dessutom så anser jag att man har en viss rätt att ljuga för myndigheter, det ser inte jag som verkliga lögner. Jag försöker snarare att hålla mig undan från dom och undvika att ha med dom att göra.

Något av det värsta som jag vet måste vara; när en myndighet har försökt att nå mig en längre tid, så länge att jag inte längre kan minnas varför jag undviker dom utan bara gör det för att slippa bli påmind, och från ingenstans en dag så får dom fatt i en. Som en plötslig spark i magen hinner verkligheten ifatt en .. Jag undrar hur det kommer sig att jag känner mig så förföljd, utan att ens vara särskilt kriminell... Är det verkligen rättvist?

Västerortspolisen ringde idag till behandlingshemmet och sökte mig. Det sög till i magen när personalen berättade det för mig. Det kändes skönt att ändå vara här då, som om jag ändå var beskyddad till viss del. Även för att jag då slipper åka på förhör om dom skulle kräva det, utan nu kan ta det per telefon istället.

Det som var obehagligt var att det just var polisen i västerort, för det var länge sen jag  hade med dom att göra. Jag hade inte blivit chockad om det var söderorts eller norrmalmspolisen... Jag vet fortfarande inte riktigt vad det handlar om mer än att det är narkotikarelaterat. Det är två brott som dom utreder mig för och jag kommer bli uppringd för delgivning och förhör imorgon igen.  Han sa att polisen hittat vad som kunde tänkas vara narkotika under visitering. Att dom skickat det på analys, så antagligen har han sökt mig ända sen han fått svaren från labb. Det innebär alltså att det värsta har hänt. Det jag hade fruktat ett tag nu. Jag trodde jag hade sluppit undan, att jag hade haft tur och att dom inte hittat något. Jag vet inte vilka tillfällen det här gäller, eller om det bara är ett innehav och att det andra bara är ringa n-brott för eget bruk. Jag vet inte.. Jag vet bara att vilket innehav det nu än är som dom får dit mig på, så är det flera ggr större än dom jag blivit dömd för tidigare, tillsammans. Det betyder att jag antagligen får sitta inne ett litet tag framöver..

Sista rättegången var jag en hårsmån från att dömmas till fängelse, dom har tydligen höjt straffen för narkotikabrott. Men pga min ålder och situation så slapp jag undan det, men dom var noga med att varna mig för att det skulle bli fängelse nästa gång. Då skulle jag tas för en "återfallsförsbrytare"..

Jag har självklart glömt lösenordet till min blogg, så nu har jag gjort en helt ny.

Här kommer jag väl antagligen att skriva om allt och inget.

Jag tycker om att skriva, men jag upplever inte mig själv som en typisk bloggare. Det är ganska ointressant med bloggar. Men utifall någon skulle vara intresserad så kan man följa mig här.